Man får tycka vad man vill om åklagare Rolf Hillegrens uttalande om gällande sexualbrottslagstiftning, men det ger inte en professor emerita i straffrätt en opåtalad rätt att sprida villfarelse om hur svensk grundlag får tillämpas.

Madeleine Leijonhufvud tycker att justitieminister Beatrice Ask ska sparka åklagaren för hans uttalande och gör en jämförelse med Marianne Samuelssons avgång från landshövdingeposten (Brännpunkt 18/8). Leijonhufvud gör här två allvarliga fel.

Åklagare Rolf Hillegren har uttalat en privat åsikt om hur han anser att straffrätten bör vara utformad.

Vi har i Sverige en grundlagsfäst rätt att tycka och uttrycka i stort sett vad vi vill och även en åklagare har rätt att delta i debatten för att försöka påverka våra politiker i lagstiftningsfrågor. Få människor har utnyttjat denna rätt så mycket som Madeleine Leijonhufvud. Hon om någon borde försvara och glädja sig över denna frihet.

Madeleine Leijonhufvud hävdar att Marianne Samuelsson fick lämna sin landshövdingepost på grund av ett felaktigt myndighetsbeslut. Statsrådet Mats Odell var emellertid mycket noga med att klargöra att han inte tänkte och inte heller fick uttala sig om Samuelssons beslut i strandskyddsfrågan. Lika klar var han, när han förklarade att en landshövding, som anser sig i sin tjänsteutövning inte behöva respektera grundlagens krav på allas likhet inför lagen, inte kan ha regeringens förtroende.

Känsla och engagemang är bra, men auktoriteter som Madeleine Leijonhufvud borde låta känslan passera hjärnan innan hon uttalar sig och rekommenderar andra, i detta fall Beatrice Ask, att agera rättsvidrigt.

GUN HELLSVIK
f.d. justitieminister (M)