Lennart Levi använder (SvD Brännpunkt 14/12) ett mustigt citat ur Havamal (”enbent man rider, döv man går vall ”) för att illustrera att alla som står utanför den reguljära arbetsmarknaden, oavsett handikapp och defekter, kan vara med och skapa värden för sig själva och för samhället.
Havamal och Levi har förstås rätt. Men man inte bara kan, man gör det också.
Även de icke-arbetande arbetar. De allra flesta av den dryga miljon i s k yrkesverksamma åldrar, som inte har ett arbete i konventionell mening, är produktivt verksamma på något sätt. Många av dem får ersättning i en eller annan form - vit, svart eller genom byte av tjänster.
Allt detta fick vi en bild av i forskningsprojektet Den dolda världen (rapporten utgiven hos City University Press, Stockholm 1997; det handlar om vilka de som inte arbetar är och vad de i själva verket gör).
Studien utformades och genomfördes 1995-96 av Sifo, med stöd av arbetsmarknadsmyndigheten, Riksförsäkringsverket och det privata näringslivet. Detta är veterligen det
enda samlade försöket i Sverige att förstå vad dessa grupper gör, hur de lever, hur de tänker om bidragssystem, svartarbete och mycket annat.
1997 ansågs det chockerande när vi framförde att då inemot var fjärde svensk i arbetsför ålder försörjdes av de övriga tre fjärdedelarna. Men 2004 verkar detta vara politiskt accepterat som mer eller mindre oundvikligt.
Någon kan möjligen ändå finna det chockerande. Det kunde då vara skäl att följa upp Den dolda världen-studien. Hur har de icke-arbetandes arbetande och deras attityder förändrats? (T ex vad gäller synen på svartarbete, efter de senaste årens demonstrationer av girighet hos ledare inom alla samhällssektorer.)
Detta borde göras med ambitionen att finna ut hur nödvändiga offentliga insatser, för dem som hamnat i olika slag av utanförskap, ska utformas för att stimulera och legitimera det stora flertalet människors vilja att arbeta, att göra nytta, var och en efter sin förmåga. I stället för att, som nu regelmässigt sker, motarbeta denna vilja.
Skaraborgsexemplet ”Det finns bruk för alla”, som Lennart Levi nämner, inger hopp; det har överlevt i tio år trots att det egentligen borde vara en omöjlighet. Men humlan flyger som bekant, fast den i teorin inte kan det.
Egentligen borde vi omdefiniera hela begreppet arbetsmarknad, till att omfatta all mänsklig aktivitet som gör nytta, skapar värde för någon mer än mig själv.
Låt oss försöka börja att tänka nytt, med just den utgångspunkten. Det skulle kunna föra oss långt.
