Vi måste våga lyssna på de röster som varnar för en överhettad bostadsmarknad och en privat skuldkris, skriver Gabriel Wikström.

Gabriel Wikström

Sveriges unga är allt mer skuldsatta och den ökade skuldbördan står i direkt relation till en ickefungerande bostadsmarknad. Ett alldeles för lågt byggande av hyresrätter i kombination med omfattande bostadsrättsombildningar har lett till att allt fler unga har tvingats ta lån som vida överstiger deras årsinkomst. Statistik från undersökningsföretaget UC visar till exempel att unga bolånekunder i Stockholm mellan 18 och 35 har nästan fyra gånger större skulder än årsinkomst. Bland unga med bostadslån har skuldbördan ökat med 92 procent sedan 2006.

I veckan sänktes styrräntan med 0,25 procentenheter och landets bolånetagare ser ut att kunna pusta ut för ett tag. Men vad skulle hända om räntan i stället höjdes? Den privata skuldsättningsgraden och människors allt mer minskande marginaler håller stadigt på att utvecklas till en potentiell mardröm för samhällsekonomin.

En bidragande orsak till denna utveckling är ränteavdraget. Avdraget innebär att alla med bostadslån har rätt att dra av upp till 30 procent av sina ränteutgifter mot annan inkomst. Avdragsnivån är exceptionellt hög i jämförelse med andra europeiska länder, där det genomsnittliga ränteavdraget är 17 procent. Avdraget är dessutom dåligt anpassat efter dagens bostadsmarknad. Det infördes i en tid när den ekonomiska politiken såg annorlunda ut och Sverige hade en hög fastighetsbeskattning. Eftersom fastighetsskatten i dag har ersatts av en fastighetsavgift med annan utformning finns det inte heller samma behov av ränteavdrag, i alla fall inte av den storlek som i dag.

Trots att allt fler experter den senaste tiden höjt ett varnande finger för ränteavdraget väljer i stort sett samtliga partier att blunda för problemet. Chefsekonomer från storbankerna menar att ränteavdraget borde sänkas medan såväl Moderaterna som Socialdemokraterna helt avvisar en sådan diskussion.

Förutom att det generösa ränteavdraget leder till ökad skuldsättning bidrar det också till en bostadsmarknad där nyproduktion av hyresrätter blir allt mer sällsynt. Eftersom ränteavdrag endast kan tillämpas av privatpersoner innebär det i praktiken att de som bor i hyresrätt får subventionera bostadsrätter och egna hem. Ränteavdraget förstärker på så sätt den skattemässiga obalans som existerar mellan olika upplåtelseformer och bidrar till en snedvriden bostadsmarknad. Det höga ränteavdraget leder dessutom till att många av dem som kanske egentligen skulle föredra en hyresrätt i stället köper en bostadsrätt och därmed tvingas belåna sig.

Det är uppenbart att ränteavdraget inte kan avskaffas över en natt. Det skulle slå hårt mot de svenska hushållens privatekonomi, inte minst mot många unga med stora bostadsskulder. Men vi måste på allvar börja diskutera hur vi på ett ansvarsfullt sätt kan sänka avdraget. Till exempel skulle en stegvis avtrappning för dem som har lån i dag, tillsammans med någon form av skatteväxling, kunna vara en framkomlig väg. På samma sätt skulle ränteavdraget för förstagångslåntagare direkt kunna reduceras i utbyte mot sänkt egeninsats vid bostadsköp. Förmodligen finns många fler lösningar men dessa kommer inte fram då någon egentlig politisk debatt inte förs.

Att unga, i brist på andra alternativ, tvingas ta dyra bostadslån och att överbelåningen hos svenska hushåll fortsätter att öka är mycket oroande. Grundproblemet är en bostadsmarknad som inte fungerar, med en historisk låg nybyggnation som följd. Orsakerna till detta är många. Ränteavdragen är bara ett av problemen, men ett reformerat avdragssystem är ändå en viktig del av en större lösning.

Om vi på allvar vill komma till rätta med bostadsbristen och den galopperande skuldsättningen måste vi våga föra en seriös politisk debatt. Politiken måste förmå se bortom nästa val och våga lyssna på alla de röster som varnar för en utveckling som riskerar leda till en överhettad bostadsmarknad och en privat skuldkris. Att stillatigande titta på är direkt oansvarigt.

GABRIEL WIKSTRÖM

förbundsordförande SSU