Avbruten behandling inte dödshjälp

Vi har i medierna den senaste veckan kunnat läsa om hur en intensivvårdsläkare på Astrid Lindgrens Barnsjukhus anhållits på sin arbetsplats och senare häktats misstänkt för dråp. Läkaren är nu släppt från häktet, men misstanken kvarstår. Omständigheterna som offentliggjorts är följande: Läkaren fattade, i samråd med ett flertal kollegor, beslut om att avsluta respiratorbehandling på en tre månader gammal flicka med så svåra hjärnskador att den fortsatta vården inte längre bedömdes kunna hjälpa henne.

Brottsmisstankarna gäller inte beslutet att avbryta respiratorbehandlingen; läkaren är brottsmisstänkt för att en rättsmedicinsk undersökning visat förhöjda koncentrationer av läkemedlen morfin och tiopenthal hos det avlidna barnet.

Intensivvården började utvecklas för drygt 50 år sedan i samband med polio- epidemierna och har sedan dess hjälpt kritiskt sjuka patienter att ta sig igenom sjukdomsförlopp då de mest basala kroppsfunktionerna sviktar.

De tekniska landvinningarna har under senare decennier varit enorma och chanserna för att överleva till ett gott liv har ständigt ökat. Av den minoritet av landets intensivvårdspatienter som avlider under vården, är det ett begränsat antal som avlider oväntat; många avlider i samband med att man avslutar den behandling som på ett konstgjort sätt håller patienten vid liv.

Intensivvårdens möjligheter är samtidigt intensivvårdens dilemma. I det tidiga skedet av ett sjukdomsförlopp sätts alla resurser in för att bota patienten. Efter en tid, som kan variera från timmar till månader, kan det visa sig att möjligheterna till bot är uttömda.

Det är dock viktigt att poängtera att det i detta skede ofta finns möjligheter att på konstgjord väg förlänga livet. Detta skapar i sig en trygghet eftersom man får en rimlig tid att bedöma patienten, diskutera med övriga inblandade i vården och samtala med anhöriga. Beslutet att avbryta livsuppehållande behandling skall alltid vara mycket väl övervägt. Om förutsättningar för ett liv utanför intensivvården inte längre finns, är det inte etiskt försvarbart att fortsätta vården.

Läkarassisterad aktiv dödhjälp är inte tillåten enligt svensk lag och praktiseras inte av oss. Däremot ställs vi ofta inför situationer där en påbörjad avancerad livsuppehållande behandling med hjärtlungmaskin, respirator, dialys och cirkulationsstimulerande läkemedel kontinuerligt måste omprövas.

Till vår hjälp finns riktlinjer från Svensk Förening för Anestesi och Intensivvård: ”Avstå eller avbryta behandling inom svensk intensivvård”, ”Etiska riktlinjer vid ställningstagande till att avstå från och avbryta livsuppehållande behandling” från Svenska läkarsällskapet, 2007 och Allmänna råd från Socialstyrelsen 1992:2 ”Livsuppehållande åtgärder i livets slutskede.”

Inga riktlinjer kan emellertid på ett enkelt sätt översättas till en självklar handlingsplan för den enskilda patienten, då dessa situationer alltid är unika. När patientens sjukdom utvecklas så ogynnsamt att utsikterna för tillfrisknande bedöms som obefintliga, är det vår skyldighet att avbryta den pågående artificiella livsuppehållande behandlingen.

Att avbryta icke-meningsfull behandling, kan tydligt avgränsas från aktiv dödshjälp. Patienten avlider av sin grundsjukdom – exempelvis en störd andningsfunktion till följd av en hjärnskada. Beslut om avbrytande av icke-meningsfull behandling är fullt förenligt med ett avståndstagande mot aktiv dödshjälp.

När de livsuppehållande åtgärderna bedömts vara utan mening och nytta för patienten och är på väg att avbrytas, får vården en annan inriktning: att minska patientens lidande och hjälpa patienten till en värdig död.

I enlighet med Hippokrates läkared måste vi alltid lindra och trösta, även om vi inte alltid kan bota. Vid behov använder vi oss då av såväl smärtstillande som ångestlindrande läkemedel. Tillräcklig dos av dessa läkemedel varierar avsevärt från fall till fall.

Högre doser kan behövas om patienten utvecklat tolerans mot läkemedlen under vårdtiden, om patienten lider av svåra smärtor eller kramper eller för att lindra den döendes lufthunger. Doseringen anpassas efter den uppnådda effekten och det finns därför ingen maximalt tillåten dos.

Vi hävdar att möjligheten att använda ångestdämpande och smärtlindrande läkemedel är en förutsättning för att på ett värdigt sätt kunna avbryta en icke-meningsfull behandling. Vi måste ha möjlighet att handla mänskligt i den svåra situation som vi med teknikens hjälp har försatt patienten i. Det är vår uppfattning att rådande etiska riktlinjer är tydliga och genomsyrar vardagen inom svensk intensivvård.

Elisabet Arbman,

överläkare, Anestesi- och intensivvårdskliniken, Falu lasarett

Jan Bengtsson,

överläkare, Anestesi/operation/IVA, Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus

Annika Beskow,

överläkare, Anestesi- och intensivvårdsenheten, Helsingborgs lasarett

Mikael Bodelsson,

professor, Verksamhetsområde Intensiv- och Perioperativ vård, Universitetssjukhuset i Lund

Hans Blomqvist,

docent, överläkare, Anestesi och intensivvårdskliniken, St Görans sjukhus

Michael Broomé,

överläkare, ECMO-centrum, Karolinska universitetssjukhuset

Kaj Caverius,

överläkare, Hjärt-lungdivisionen, Universitetssjukhuset i Lund

Ulla Caverius,

biträdande överläkare, Barnanestesi- och intensivvård,Universitetssjukhuset i Lund

Anders Ersson,

överläkare, verksamhetschef, Intensivvårdskliniken, Universitetssjukhuset i Malmö

Hans Friberg,

överläkare, verksamhetschef, Akutsjukvård, Universitetssjukhuset i Lund

Anders Gedin,

överläkare, Operations- och intensivvårdskliniken, Falu lasarett

Jan Gelberg,

biträdande överläkare, Barnanestesi- och intensivvård, Universitetssjukhuset i Lund

Martin Golster,

överläkare, Anestesi- och intensivvårdskliniken, Universitetssjukhuset i Linköping

Per-Olof Grände,

professor, Verksamhetsområde Intensiv- och Perioperativ vård, Universitetssjukhuset i Lund

Pehr Guldbrand,

överläkare, Operations- och intensivvårdskliniken, Falu lasarett

Angela Hanson,

överläkare, Anestesi/Operation/IVA Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus

Johnny Hillgren,

överläkare, IVA, Gävle sjukhus

Andreas Hvarfner,

överläkare, Verksamhetsområde Intensiv- och Perioperativ vård, Universitetssjukhuset i Lund

Jan Häggqvist,

överläkare, VO Anestesi och intensivvård, Södersjukhuset.

Maria Kock,

överläkare AN/OP/IVA, Sahlgrenska Universitetssjukhuset område Östra, Göteborg

Eva Kokinsky,

överläkare, Anestesi/Operation/IVA Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus

Lars Lindberg,

docent, överläkare, Barnanestesi- och intensivvård, Lunds Universitetssjukhus

Erik Lindeman,

specialistläkare, Anestesi och Intensivvårdskliniken, St Görans sjukhus

Claes-Roland Martling,

docent, överläkare, Anestesi- och intensivvårdskliniken, Karolinska universitetssjukhuset

Silvana Naredi,

docent, överläkare, Opertionscentrum, Norrlands universitetssjukhus

Thomas Nolin,

överläkare, Anestesi- och intensivvårdskliniken, Centralsjukhuset i Kristianstad

Anders Nydahl,

överläkare, klinikchef, ANIVA-kliniken, Universitetssjukhuset i Örebro

Niklas Nielsen,

överläkare, Anestesi- och intensivvårdsenheten, Helsingborgs lasarett

Karin Olofsson,

överläkare, Anestesi- och intensivvårdsenheten, Helsingborgs lasarett

Eva Olvon,

överläkare, Anestesi- och intensivvårdsenheten, Helsingborgs lasarett

Ann-Kristin Olsson,

överläkare, Barnanestesi- och intensivvård, Universitetssjukhuset i Lund

Valeria Perez de Sa,

överläkare, Barnanestesi- och intensivvård, Universitetssjukhuset i Lund

Erik Sandström,

överläkare, Anestesi/IVA, Östersunds sjukhus

Kerstin Sandström,

överläkare, Anestesi/Operation/IVA Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus, ordf i Svensk Förening för Barnanestesi och Intensivvård

Stefan Ström,

överläkare, Intensivvårdsavdelningen, Centrallasarettet,Västerås

Mikael Svanström,

överläkare, Thoraxsektionen, Hjärtcentrum, Norrlands universitetssjukhus

Eva Thornberg,

överläkare, Palliativa resursteamet, Anestesikliniken, Södra Älvsborgs sjukhus

Sten Walther,

överläkare, Thorax-kärlkliniken, Universitetssjukhuset i Linköping

Olof Werner,

docent, överläkare, Barnanestesi- och intensivvård, Universitetssjukhuset i Lund

Per Westrin,

överläkare, Barnanestesi- och intensivvård, Universitetssjukhuset i Lund

Carl-Johan Wickerts,

docent, överläkare, Anestesi och intensivvårdskliniken Danderyds Sjukhus

Ola Winsö,

professor, Operationscentrum, Norrlands universitetssjukhus

Jonas Wrigstad,

specialistläkare, Barnanestesi- och intensivvård, Universitetssjukhuset i Lund

Nicholas Wyon,

överläkare, Anestesi- och intensivvårdskliniken, Universitetssjukhuset i Linköping

Roy Åkesson,

överläkare, Anestesi- och intensivvårdsenheten, Helsingborgs lasarett