En andlighet som bara är till för egoistisk bekräftelse blir ytlig. Tron behöver förankring i det som är utom och bortom individen. I Jesu kallelse till ett liv i efterföljelse ställs människan inför sanningen om sig själv, skriver Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin och avslutar därmed samtalet om tro och jungfrufödsel på Brännpunkt.
När vi för två månader sedan lät publicera vårt gemensamma manifest på Brännpunkt var det med en önskan om att formulera en kärleksförklaring till Jesus, så som han framträder i evangelierna och sådan vi erfarit honom i våra egna liv.
Aldrig kunde vi ana att det skulle inleda ett så sällsamt livligt och lidelsefullt samtal om Jesus.
Samtalet har visat på ett samförstånd i ett viktigt avseende. Kristen tro är något djupt personligt.
Lärjungarna lämnade allt, även försörjningen, och följde Jesus. Illustration: Martin Burström/Waytion
Bibelns ord och evangeliernas berättelser blir meningsfulla först när de blir en del av vår egen erfarenhet. Vi delar alla en längtan efter att få vidröra det heliga.
Här ger det postmoderna klimatet "draghjälp" åt evangeliet: tron måste beröra våra såriga, törstiga liv om den ska äga någon relevans.
Men samtalet har också visat var det går en skiljelinje. Som katoliker och pingstvänner ser vi visserligen olika på åtskilliga frågor. Men i ett viktigt avseende vittnar vi tillsammans.
Vi tror att evangeliernas storhet är att de inte bara anknyter till människans längtan och frågor. De möter oss med ett tilltal. Vårt sätt att leva, våra attityder och värderingar, utmanas i grunden.
Vi ställs inför en kallelse till omvändelse. Tilltalet når oss inte via diffusa upplevelser eller ens ur våra innersta djup. Gud har blivit en människa i historien. Det har skett ett genombrott i kosmos som berör hela skapelsen.
I Jesus Kristus, hans liv, hans död och uppståndelse ställs vi inför något oerhört och gåtfullt.
Tilltalet möter oss i enkla och begripliga ord. Om dessa berättelser är sanna, i den meningen att de vittnar om en historisk verklighet, berör de på djupet varje människas liv och öde.
Vår tids starka framhävande av det "personliga", en tro som är min egen, är djupt sympatisk och något som vi delar. Men när den andliga erfarenheten - mystiken - lösgörs från historien och Bibelns ord riskerar var och en att gå sin egen väg.
I det moderna samhället är jag själv alltings mått. Jag bejakar det som anknyter till mina egna erfarenheter, min längtan och mina frågor, men värjer mig för tilltalet, det som också bjuder mig ett motstånd.
En andlighet som inte får moraliska implikationer utan endast har funktionen av att bekräfta mig och bidra till mitt välmående leder till att vi förirrar oss ut i godtycklighetens marker. Här börjar det sönderfall som vårt samhälle i dag lider så svårt av.
Den kristna bekännelsen, som i tro och tillbedjan delas av den världsvida kyrkan, har inte till uppgift att "granska" vem som är kristen och inte. Den uttrycker en gemensam erfarenhet.
Tron behöver en förankring, inte bara i egen erfarenhet, utan i det som är utom och bortom mig själv.
Tron behöver historia för att också kunna skänka höjd och djup. De heligas liv talar här sitt klara språk: den som i tillbedjan och tilllit böjer sig under det uppenbarade, inte endast det upplevda, finner en långt större frihet och rymd i sin tro än den som i sin iver att stå fri vill klara sig själv.
Evangeliernas berättelser äger en tidlös giltighet. Tilltalet har inte förändrats. När Gud blev människa grep han in i människors liv. Lika omtumlande och befriande har han fortsatt att kalla människor.
Nu som på Jesu egen tid kan man få möta honom utan att ha någon färdig teologi om honom - trossatser kan inte frälsa. Det livgivande mötet med den uppståndne Jesus betyder allt.
Men när vi svarar på det tilltal som i evangelierna möter oss i klara och tydliga ord, Jesu egen kallelse till ett liv i efterföljelse, ställs vi inför sanningen om oss själva på samma gång som vi blir delaktiga i någonting större.
När kyrkan, den kristna församlingen, får vara en andlig miljö och mylla för våra liv att växa i hänger inte allt på "min tro". Som del av ett sammanhang som är större än jag själv vilar jag i en gemensam tro och erfarenhet.
Med våra artiklar har vi velat visa att ett gemensamt kristet vittnesbörd inte förutsätter att vi är framme vid en samsyn i alla frågor. I vår gemensamma tro finns tillräcklig grund för att finna en väg ut ur ofruktbara motsättningar och polariseringar.
Den enhet som i dag är i vardande mellan kristna som tidigare stått långt ifrån varandra, och som världen väntar på, är inte långt borta. Den uppstår när vi hos varandra känner igen vår egen erfarenhet av Kristus.
Samtalet om vem Jesus är tog sin början bland hans apostlar och lärjungar för 2 000 år sedan i det heliga landet. Att det samtalet fortfarande är angeläget visar det stora intresse som Jesusmanifestet väckt, inte bara i Svenska Dagbladet utan också i andra medier och - inte minst - bland våra församlingsmedlemmar.
Samtalet tar inte heller slut här, utan kommer fortsätta så länge människor får möta kraften i Jesu kärlek och genom den se sitt liv i ett nytt ljus.
Anders Arborelius
biskop
Katolska kyrkan, Stockholm
Sten-Gunnar Hedin
pastor och föreståndare
Filadelfiaförsamlingen, Stockholm
