Sedan flera år deltar Sverige i militära (Isaf) och civila (till exempel Eupol som bygger upp det afghanska polisväsendet) insatser i Afghanistan. Vi tillhör ett lag med länder som tillsammans med afghanska partnersbygger ett mer modernt, mer anständigt samhälle. Anders Ferm och Thage G Petersson kritiserar på Brännpunkt 17/5 att svensk militär är där. ”Vem är den verklige fienden?” frågar de sig.

Det finns flera grupperingar som med våld motsätter att Afghanistan moderniseras och utvecklas, till exempel talibaner, narkotikabossar och krigsherrar. De bränner skolor, de mördar läkare, biståndsarbetare och lärare, de spränger bomber bland civila.

Deras politiska mål är välkända: ett land där hälften av befolkningen sitter i husarrest utan skolgång och läkarvård, ett land där gangsters ostört producerar och exporterar narkotika, ett land utan de friheter som vi ser som självklara, ett land som exporterar terror till grannstaterna. De utnyttjar många gånger civila som sköldar.

Socialdemokraterna talar gärna om solidaritet med de svagaste. Dessa är i Afghanistankvinnor och barn vilka behöver värnas av beväpnade landsmän och västerlänningar mot våldsverkare. Det handlar inte skydd mot genocid, folkmord, utan mot gynocid, systematiska övergrepp mot kvinnor bara för att de är kvinnor.

Isaf skyddar bland annat civila mot terrorister och utvecklingsprojekt mot ödeläggelse. Att försvaga Isaf genom att Sverige drar sig ur gör inte livet lättare för landsbygdsbefolkningen.

Förhandlingar med motparterna sker redan, bland annat genom saudiska mellanhänder, men måste alltid hanteras med militanternas uttalade politiska mål i åtanke.Isaf-insatsen är inte ett fälttåg som avslutas på ett par år, utan ett engagemang som löper i ett decennium eller mer medan Afghanistan moderniseras och bit för bit inlemmas i det internationella samfundet till den grad att de militanta rörelserna tynar bort. Varför borde vi offra detta lands kvinnor och barn för kortsiktiga politiska poäng, särskilt när vi inte skulle offra våra egna på samma sätt?

Petersons och Ferms idé att en svensk utrikespolitisk linje med grund i ett Säkerhetsrådsbeslut bör bli föremål för folkomröstning skulle dessutom leda till ett märkligt prejudikat. Vilka andra FN-beslut skulle härnäst överprövas med detta redskap? Och på vilka grunder?

ANDERS BLIXT

statsvetare, civil Afghanistanveteran