De skolor som får ta emot eleverna med de största problemen kan inte göra det på ett acceptabelt sätt med de resurser de har idag.

Betygsintaget till gymnasieskolorna har lett till att segregationen har ökat. Skolorna i de yttre förorterna har fått en stor ökning av elever med låga betyg, medan innerstaden har fått en hög koncentration av elever med höga betyg. Att vissa elever får låga betyg är ingen tillfällighet. Som regel grundar sig dessa i någon typ av problem såsom koncentrationssvårigheter, bristande språkkunskaper, dyslexi, sociala problem, kriminalitet, eller psykiska störningar.

Att så många elever med svåra problem samlas på en och samma skola innebär en enorm pedagogisk utmaning. Skolor som får ta emot alla dessa ”problemelever” inte är rustade för uppgiften. (Begreppet problemelever skall inte här ses som en skuldbeläggning av eleverna utan endast som ett samlingsnamn på elever i olika typer av problem/svårigheter.)

Skolorna försöker upprätthålla sina högt ställda pedagogiska mål, men deras resurser och pedagogiska beredskap är otillräckliga. Visserligen skjuts en del extra pengar till, men de räcker på intet sätt för att täcka ens de mest akuta behoven. Den höga koncentrationen av elever med låga betyg i de yttre förortsskolorna har i stor utsträckning saboterat studiemiljön. Klassrumssituationen blir ofta turbulent, och det blir svårt att bedriva meningsfull undervisning. Gymnasieförordningens regler för hur man skall komma till rätta med ordningsfrågor är inte anpassade till de skolmiljöer som betygsintaget har skapat på dessa skolor. Arbetsmiljön blir otjänlig både för elever och lärare.

Kan man då inte bara lägga ned de skolor där koncentrationen av ”problemelever” är så stor att de inte kan locka till sig motiverade elever och där den pedagogiska situationen har blivit så ohanterlig att man inte kan tala om någon inlärning? Så som man gjorde med till exempel Skärholmens gymnasium för några år sedan?

Men det som händer om förortsskolorna läggs ned är att ”problemeleverna” kommer att slussas vidare till den skola som för tillfället har den lägsta intagningspoängen. Genast börjar då elever med bra betyg söka sig därifrån och den negativa spiralen har tagit sin början. Det dröjer inte länge innan problemen har vuxit sig så stora att det blir dags att lägga ner även denna skola och så kommer det att fortsätta.

Som brickor i ett dominospel kommer skola efter skola att tvingas stänga. ”Problemeleverna” finns ju kvar och någonstans måste de ta vägen. Men på den skola där de dyker upp kommer de studiemotiverade eleverna snart att vara försvunna.

Varför hörs inga högljudda protester mot detta system från lärare och personal? Eftersom skolorna måste konkurrera om eleverna kan man inte gå ut och torgföra de enorma problem som betygsintaget har försatt den egna skolan i. För vilken elev skulle vilja söka sig till en skola som säger sig ha stora disciplinära och pedagogiska svårigheter? Varför protesterar inte elevernas föräldrar? Därför att föräldrarna till eleverna i dessa skolor knappast tillhör de mest röststarka i samhället.

Men är det inte bra att skolor konkurrerar mot varandra så att de bästa skolorna blir kvar och de sämsta skolorna slås ut? Problemet är att det inte är de bästa skolorna som blir kvar och de sämsta som slås ut. Konkurrens skall i den bästa av världar ske på lika villkor, men gymnasieskolorna befinner sig geografiskt i områden med diametralt olika socioekonomiska förutsättningar. Redan innan betygsintaget existerade och närhetsprincipen gällde så var balansen mellan ”problemelever” och studiemotiverade elever förskjuten i många områden. När sedan betygsintaget infördes och man som elev fritt fick välja skola försvann snabbt de studiemotiverade eleverna. Varför skulle de vilja gå på en skola med en hög andel ”problemelever” som förstör deras möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen?

Så sattes alltså den negativa spiralen igång. Att eleverna väljer bort vissa skolor har ingenting att göra med hur bra eller dåliga lärare en skola har. Orsaken är att de studiemotiverade eleverna söker sig till andra studiemotiverade elever och bort från ”problemeleverna”. En skola kan ha de bästa lärarna, men så länge det finns ”problemelever” där så kommer de studiemotiverade eleverna inte att söka sig dit.

Eftersom elever som går på en skola är avgörande för hur attraktiv skolan är, frestas många skolor att försöka undvika att få in ”problemelever” på sin skola för att på så sätt inte förstöra skolans rykte. Detta gör man till exempel genom att lägga ned program som traditionellt har en hög andel ”problemelever”, exempelvis handelsprogrammet och barn- och fritidsprogrammet. Dessutom är ”problemeleverna” mycket dyrare i drift. Det är som att spela Svarte Petter, den skola som står där med Svarte Petter förlorar, det gäller att göra allt man kan för att inte få detta kort.

Så vad gör vi nu? Skall vi riva upp betygsintaget? Eller skall vi låta det vara kvar? Skall vi låtsas som om det regnar och när situationen på någon av de drabbade skolorna blir ohållbar lägger vi ned den, så att processen kan fortsätta till nästa skola?

En sak är säker, dagens situation är inte värdig ett land som Sverige med sin ambition att ha en likvärdig skola för alla. Vi måste inse att de skolor som får ta emot eleverna med de största problemen inte kan göra det på ett acceptabelt sätt med de resurser de har idag. Det behövs pengar till speciallärare, kuratorer, psykologer och elevassistenter, det behövs pengar till kamratstödjare för att hålla ordning i korridorerna, det behövs pengar till handledning och vidareutbildning av lärarna, det behövs pengar till upprustning av skolorna på grund av större slitage och skadegörelse och det behövs pengar för att kunna samarbeta bättre med polis och sociala myndigheter.

Men till detta finns inga pengar idag. Frihet är inte gratis – priset är segregation. Frågan är om vi är villiga att betala frihetens pris?

Verklighetens folk:

GABRIEL GUIANCE

MARIE LEUF

PAVILS JOHANSONS

PETER KLINTEBÄCK

PER ERICSSON

samtliga är gymnasielärare