Imorgon, fredag, presenterar Tjänstepensionsutredningen ett förslag om flytträtt som kraftfullt utvidgar rätten att själv bestämma om vem som ska förvalta vår framtida pension. Ett av utredningens viktigaste förslag handlar om att också kollektivavtalade tjänstepensioner ska vara fritt flyttbara, om än med vissa förbehåll.
Den framtida pensionen avgörs inte av avgifterna. Den avgörs av avkastningen på inbetalda premier minus betalda avgifter.
Mats Langensjö
De nya tjänstepensionerna innebär att ansvaret för den framtida pensionen har flyttats från arbetsgivare till arbetstagare. Istället för en garanterad pension i förhållande till slutlönen så avgörs nu pensionen av hur de inbetalda premierna utvecklas. Det är upp till var och en att välja hur de pengarna ska placeras. Även om det kan tyckas som ett stort ansvar och otäckt för många finns inget annat alternativ för ett hållbart pensionssystem.
Men det är en valfrihet med förbehåll. Idag kan arbetstagarna välja mellan de alternativ som parterna valt ut. Det påminner lite om Henry Fords berömda påstående att kunderna kan välja vilken färg på bilen som helst, så länge de väljer svart.
Den viktigaste faktorn i urvalet av förvaltare har varit avgifterna. Parterna berömmer sig, med stor rätt, för att de pressat avgifterna för många vanliga pensionsprodukter. Men vad de inte marknadsför lika energiskt är att upphandlingen bidrar till att likrikta urvalet av pensionslösningar och dessutom gynnar produkter som kanske inte alls är lämpade för pensionssparande.
Det är inga problem att erbjuda låga förvaltningsavgifter. Rena aktieindexfonder och räntefonder går båda att förvalta till mycket låga kostnader. I princip borde dessa fonder vara avgiftsfria. Men båda är lika felaktiga för pensionssparande. I fallet aktieindexfonder har man visserligen möjlighet att vara med på en uppgång, men risken är också stor att man är med i nedgång. Räntefonder är trygga, men erbjuder en alltför låg avkastning. Möjligen erbjuder en kombination av ett antal aktie- och räntefonder med god spridning en hygglig riskspridning, men få människor har den kunskap som krävs för att sätta samman en sådan välkomponerad portfölj för pensionssparande.
Istället har många valt att placera sitt sparande i traditionella försäkringar, där garantier kombineras med möjligheten till återbäring om placeringarna går bra. Utan tvekan har dessa försäkringar varit bra under många år. Men idag, med låga räntor och skakig börs står många bolag inför svårigheter med att leverera överavkastning och istället tvingas trygga sina garantier genom att flytta kapital till räntebärande papper, vilket i sin tur försämrar möjligheten till god avkastning, som kan tvinga fram ytterligare överföring till räntebärande papper i en negativ spiral.
I korthet kan man säga att svenska löntagare kan välja att placera sina premier i försäkringar med för hög risk, för låg risk eller i produkter som inte längre fungerar. Det är ett föga attraktivt val, som parterna ogärna talar om.
En huvudorsak till problemet är att det blivit tabu att tala om avkastning i den svenska debatten. Många olyckskorpar har mässat om att det inte går att slå index och att man istället bör lägga all energi på låga avgifter, vilket också fått styra upphandlingarna till tjänstepensionerna. Men verkligheten visar något annat. I praktiken har vi sett hur vissa aktörer år efter år levererat god avkastning, också då börsen viker, och hur kloka förvaltare kunnat skydda pensionskapitalet i tider av nedgång. Alla fonder är inte lika och alla fondförvaltare är helt enkelt inte lika bra.
Vi måste börja våga tala om avkastning. Den framtida pensionen avgörs inte av avgifterna. Den avgörs av avkastningen på inbetalda premier minus betalda avgifter. Låga avgifter är naturligtvis bra, eftersom spararen får behålla mer av avkastningen. Men att bara titta på den sidan av ekvationen är orimligt; då skulle räntefonder med ytterst låga avgifter vara den bästa placeringen.
Ett alternativ skulle då kunna vara just aktiefonder. Men de senaste åren har visat precis hur riskfyllda dessa placeringar är. Det räcker alltså inte med avkastning. Pensionsspararen behöver en viss trygghet så att man inte drabbas av en omfattande nedgång, vilket potentiellt kan vara helt förödande närmare pensionsåldern. Målet måste vara att åstadkomma en god riskjusterad avkastning, där man kanske inte eftersträvar efter att slå index, utan att åstadkomma en god och jämn avkastning i dåliga tider likaväl som goda.
Sedan många år har de mest välbetalda medarbetarna kunnat förhandla fram särskilda pensionslösningar, där man också fått tillgång till ett större utbud och mer kvalificerad förvaltning, med god riskjusterad avkastning. För mig är det en gåta varför de möjligheterna ska vara förbehållna dem som redan tjänar mest. Och ja, de produkterna har ofta högre avgifter och prestationsavgifter, därför att de kräver en mer aktiv förvaltning. Men de har också resulterat i en långsiktig och uthållig avkastning på premierna, också de senaste skakiga åren.
Det är hög tid att befria tjänstepensionerna. Med grund i den kommande flytträtten vill jag att tjänstepensionens dag innebär början på ett brett samtal om vilken förvaltning vi vill ha för våra framtida pensioner. Då måste vi våga tala både om risk och avkastning. Det är dags för såväl försäkringsbranschen som för arbetsmarknadens parter att ta nästa steg i utvecklingen av framtidens tjänstepensioner.
MATS LANGENSJÖ
vd för Brummer Life
Fotnot: Mats Langensjö har nyligen utrett AP-fonderna för regeringens räkning och har en lång bakgrund i den svenska pensionsbranschen.
MISSA INTE: TEMA TJÄNSTEPENSION
