Mark Klamberg, folkrättsjurist

Interventionen i Libyen kan ses som en framgång för de som önskar att staters suveränitet ska vika vid massiva brott mot civilbefolkningen.

Mark Klamberg

När rebellerna nu har intagit Tripoli är Gaddafis dagar räknade.

Världssamfundets militära intervention i Libyen kan ses som en framgång för de som önskar att staters suveränitet ska vika vid allvarliga och massiva brott mot civilbefolkningen. Men den slutgiltiga domen över världssamfundets agerande och denna insats bör först falla när vi om några år kan bedöma om Libyen valt en fredlig och mer demokratisk väg än tidigare.

Interventionen har skett med folkrättsligt stöd genom säkerhetsrådets resolution 1973 (2011) som tillsammans med resolution 1970 (2011) innehöll flera komponenter. Utöver att säkerhetsrådet gav Internationella brottmålsdomstolen ICC och dess åklagare behörighet att lagföra brott upprättades ett vapenembargo och världssamfundet fick rätt att med alla nödvändiga medel upprätthålla en flygförbudzon samt skydda civilbefolkningen. Det har uppstått en diskussion vad ”alla nödvändiga medel” innebär.

På grundval av tidigare resolutioner råder det inget tvivel om att det innebär användning av militärt våld, men har det även omfattat en rätt för världssamfundet att avsätta Gaddafi? Det förutsätter att skyddet av civilbefolkningen endast kan säkras genom Gaddafis avgång. Regimens omfattande användning av våld, Gaddafis oberäknelighet och ofta oförsonliga retorik talar för att det var enda framkomliga alternativet, men det lär knappast tysta alla kritiker.

När Gaddafiregimen faller uppkommer åtminstone tre frågor:

1. För det första, vad kommer att hända med Gaddafi, hans söner och övriga ledare för regimen? ICC utfärdade den 27 juni 2011 en arresteringsorder beträffande Muammar Gaddafi som de facto statschef, sonen Saif Al-Islam Gaddafi som de facto premiärminister och Abdullah Al-Senussi, chefen för den militära underrättelsetjänsten.

Eftersom Libyen inte har anslutit sig till Romstadgan för ICC vilar domstolens behörighet på säkerhetsrådets resolution 1970 (2011) i vilken Libyen beordras att samarbeta med domstolen. Det kan möjligtvis komplicera processen då endast Libyen och de 116 stater som anslutit sig till Romstadgan har en skyldighet att samarbeta med domstolen. Gentemot övriga stater finns endast en uppmaning från säkerhetsrådet om samarbete. Det är mot denna bakgrund vi bör betrakta rykten att Gaddafi ska ta sin tillflykt till Zimbabwe, en stat som inte har anslutit sig till Romstadgan.

2. För det andra finns påståenden om att även personer i rebellrörelsen begått krigsförbrytelser i sin kamp mot Gaddafi-regimen vilket bland annat har framförts av en FN-kommission bestående av framstående personer som professor Bassiouni, juristen Asma Khader och den tidigare ICC-presidenten Philippe Kirsch. Enligt rapporten var dock regeringens överträdelser betydligt mer omfattande och inkluderar såväl krigsförbrytelser som brott mot mänskligheten.

Alldeles oavsett, den ena sidan oförrätter kan inte rättfärdiga övergrepp från den andra sidan. Mot denna bakgrund är det värt att påpeka att åtal inför ICC kan riktas mot såväl regeringsföreträdare som medlemmar av rebellrörelsen. Därför är det viktigt att rebelledarna förhindrar övergrepp och hämndaktioner, inte minst för att själva undgå straffrättsligt ansvar.

3. Avslutningsvis, världssamfundets militära intervention i Libyen skedde med hänvisning till principen ”skyldigheten att skydda” – responsibility to protect (R2P). R2P-principen lanserades i en rapport 2001 och antogs i urvattnad form av FN:s generalförsamling 2005. Resolution 1973 (2011) var det första exemplet där FN:s säkerhetsråd uttryckligen auktoriserade vålds- användning utifrån denna princip.

I en ibland försummad del av R2P-rapporten anges att det efter en militär intervention finns en skyldighet att återuppbygga det berörda samhället. Det handlar om att bygga en varaktig fred, främja rättsstatsprinciper och en hållbar utveckling. Som en del av världssamfundet har Sverige och Europa ett ansvar att stödja Libyens återuppbyggnad.

MARK KLAMBERG

doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet