Det handlar om att:
1) avstå från att inleda livsuppehållande behandling,
2) avbryta livsuppehållande behandling,
3) erbjuda palliativ behandling och palliativ sedering,
4) erbjuda läkarhjälp vid förskrivning av läkemedel vid ett självvalt livsslut, och att
5) erbjuda aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut.
I de första två fallen är lagen tydlig: sådana beslut är tillåtna. I de sista två fallen är lagen också tydlig: detta är förbjudet. Men det har länge förts en debatt i frågan, och till den har SMER bidragit genom en skrivelse till regeringen i höstas. En majoritet inom Rådet avvisar den femte varianten, men anser att det under mycket speciella betingelser och mycket noggrann kontroll bör kunna finnas öppningar för den fjärde.
Saken kräver dock fortsatt utredning. Några konkreta nya riktlinjer har varken Rådet eller arbetsgruppen föreslagit. Tyvärr cirkulerar det en del missförstånd kring de båda texterna. Läs dem gärna i original på www.smer.se!
Inom den palliativa vården finns en väl utvecklad praxis, men möjligheterna till lindrande insatser varierar i skilda delar av landet. Därtill råder det en del osäkerhet om de rättsliga förutsättningarna. Det senare har tydligt bekräftats under den senaste veckan.
Göran Hägglund menar att utgången av Astrid Lindgren-fallet bör avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtas. Men att både läkare och åklagare nu känner sig ifrågasatta är skäl nog att söka undanröja de oklarheter som anses råda.
Saken rör inte bara två viktiga yrkeskårer, utan också alla framtida patienter. Om sjukvården blir alltför återhållsam med lindrande insatser kan många fler döende tvingas uthärda sina sista dagar i svåra kval och smärtor.
Det är allvarligt. Dagens regering är inte den första som gärna intar vänteläge inför frågor kring livets slut, men det är ingen bra hållning. När livet oåterkalleligen flyr måste vi alla kunna få en värdig död.
DANIEL TARSCHYS
Ordförande i Statens Medicinsk-Etiska Råd (SMER)
