Det stora slagnumret i nejsidans ekonomiska argument mot svensk övergång till euron är att ”räntevapnet” ska förbli svenskt och bara användas för att föra en specifikt svensk penningpolitik.
Man manar fram bilden hur detta vapen ska rädda Sverige ur nästan alla slags knipor. Faller efterfrågan mer i vårt land än i övriga Europa sänker vi bara räntan lite mer och räddar sysselsättning och produktion. Och stiger efterfrågan och därmed inflationen mer höjer vi räntan och balansen återställs. Det kallas att ”styra ekonomin” varvid den ekonomiska politikens andra arm, finanspolitiken, kan ägna sig åt ädlare uppgifter såsom att skapa och fördela välfärd.
Det låter ju fint. Synd bara att vi inte upptäckt det tidigare.

Det penningpolitiska medel som använts, därtill med stor kraft, för att försöka hålla den svenska ekonomin på rätt köl är nämligen inte räntan utan valutakursen.
Sedan mitten av 1970-talet har den svenska kronan fallit i värde gentemot övriga industriländers valutor med cirka två tredjedelar.

Först skrevs kronan ned med drygt 40 procent genom politiska beslut. Sedan, när kronan släpptes loss på 90-talet, har marknaden värderat ner den med ytterligare cirka 25 procent.
Syftet med detta slags penningpolitik har varit att förhindra att näringslivets försämrade konkurrenskraft och lönsamhet skulle slå igenom i minskad sysselsättning och arbetslöshet. För en tid fungerade företagens devalveringsvinster också så, att man kunde både behålla folk och hänga med i den svenska kostnadsinflationen.
Men kronfallet kunde inte rädda sysselsättningen efter den nya kostnadskrisen på 90-talet - arbetslösheten steg och stannade kvar på en nivå som för tio år sedan hade ansetts vara katastrofalt hög.

Konsekvenserna av denna politik för de svenska löntagarnas levnadsstandard, köpkraften i svenska löner, har varit vådliga. Ty innebörden av fallande valutakurs är att landet till omvärlden säljer sitt arbete allt billigare och betalar allt mer för det man köper från denna omvärld.
Vi svenskar borde vara medvetna
om hur beroende vi är av dessa prisrelationer. Av allt som produceras i vårt land säljs mellan 40 och 50 procent till utlandet. Och av allt vi förbrukar köps ungefär samma andel från utlandet. Valutakursen blir således en mäktig hävstång för omfördelning av välstånd mellan länder när en stor del av ekonomin består av utrikeshandel.
Ändå ställs förvånade frågor hur det kan komma sig att Sverige numera alltför ofta beskrivs som ett låglöneland, varför löner (brutto, före skatt) är så mycket högre i andra, med oss högst jämförbara länder som Norge och Danmark?
Ett belysande exempel är beräkningar av hur relationen i köpkraft förskjutits mellan svenska och danska genomsnittshushåll.

För 25 år sedan var den danska köpkraften cirka 85 procent av den svenska. I dag är det närapå tvärtom. Förklaringen finns till stor del i valutapolitiken. Danmark låste redan i början av 1980-talet sin krona först till D-marken, sedan till ecun och slutligen euron medan den svenska kronan fortsatte sin väg utför.
Anhängarna
av en fristående svensk valuta kan naturligtvis hävda att så kommer det inte att gå i fortsättningen. Men de hänvisar ändå till den rörliga växelkursen som lösningen även på framtida problem med den samhällsekonomiska balansen - problem som väldigt mycket liknar dem Sverige tidigare haft.

EMU-motståndaren Lena Ek, centerpartiet, förklarade häromveckan i radio att det i den ekonomiska politiken behövs en ”pysventil” om något går på tok. Eftersom en sådan ventil bara har en funktion när det råder övertryck i ekonomin är det uppenbart att det som ska pysa ut är den svenska kronans värde gentemot andra valutor.
Kathrin Österlund, ”analysansvarig” i kampanjorganisationen Socialdemokrater mot EMU, säger i Initierat: ”När man väl förklarat hur de ekonomiska stötar som i dag dämpas av en flytande valuta, i stället kommer att dämpas av högre arbetslöshet eller lägre löner om vi går med i EMU, är frågan inget svår sak för LO-medlemmar”.
Med detta sätt att beskriva svensk penningpolitik utanför EMU vill man skapa
föreställningen att återfall i gamla dåliga vanor, till exempel överslag i lönebildningen eller ny svikt i de offentliga finanserna, kan ske utan kostnader och uppoffringar bara vi låter konsekvenserna gå ut över valutan.
Om LO:s medlemmar, som dyrt fått betala dessa konsekvenser (utan att ändå slippa arbetslöshet), lugnas av det resonemanget finns det anledning till oro, även för motståndarna till svenskt EMU-medlemsskap
Möjligen i insikt om detta problem driver motståndarna också en annan linje, nämligen att det sedan eurons tillkomst ”gått så bra” för Sverige trots att vi står utanför. Visserligen är arbetslösheten hög - men ändå lägre än euroområdets genomsnitt. Och inflationen är lika låg fast den ekonomiska tillväxten har varit bättre.
Allt detta är tämligen sant. Men det är helt omöjligt att hävda att Sveriges relativa framgångar berott på att vi fört en ”självständig penningpolitik” som avviker från euroområdets. Den svenska räntan har ibland varit något lägre, ibland något högre. Och både
euron och kronan har stärkts mot dollarna, euron lite mer (vilket betyder att kronan försvagats mot euron).
Det som skapade nya förutsättningar för Sveriges ekonomiska utveckling var den resoluta omläggningen av finanspolitiken som skedde i mitten av 90-talet samtidigt som målet full sysselsättning definierades om ganska rejält.
Långsiktiga utgiftstak och överskottsmål för den offentliga sektorn tillsammans med nya mål för sysselsättningen övertygade både valutamarknadens aktörer och arbetsmarknadens parter om att man menade allvar med att hålla inflationen borta.
Sveriges ekonomiska politik följde således till punkt och pricka EMU:s stabilitetspakt. Det är därför det ”gått så bra”.
Men om man nu vill fortsätta med denna politik vad ska man då ha ”pysventilen” till? Det enda konkreta fall som förts på tal är ”den assymetriska chocken” då Sverige ensamt av alla EU-länder drabbas av lågkonjunktur och fallande efterfrågan.
Visserligen har ingen kunnat ge en trovärdig bild av hur detta slags chock skulle
uppstå med den rådande ekonomiska politiken i Sverige och i EU. Men om den ändå kommer borde finanspolitiska motåtgärder vara både användbara och tillräckliga. Klarar staten att hålla sitt överskottsmål i goda tider har man resurser motsvarande fem procent av nationalprodukten att fylla på efterfrågan med utan kollision med stabilitetspakten.
All erfarenhet visar också att låga räntor hjälper föga mot stagnation i en låginflationsekonomi.

Därför är det svårt att finna någon annan mening med talet om den ”självständiga penningpolitiken” än att den ska kunna användas för att åtminstone temporärt dölja konsekvenserna av återfall i gamla dåliga vanor.
Sviktande konkurrenskraft via kostnadsinflation eller andra försämringar av företagandets villkor ska på nytt betalas med lägre reallöner. Givetvis går det att hävda att dylika självförvållade olyckor kan drabba oss även sedan vi gått med fullt ut i EMU och att de också då kommer att kosta svenska folket levnadsstandard.

Men avgörande för mitt
ställningstagande är att jag tror att risken för återfall är väsentligt mindre om ”pysventilen” inte längre står till de politiska beslutsfattarnas förfogande.

Kjell-Olof Feldt
författare, debattör
fd finansminister