Jag delar tankesmedjan Fores syn på att det finns ett stort behov av ökad kunskap kring invandring. Men då går det inte att lägga locket på som den politiska och mediala eliten länge har gjort. Många av de tusen läsarkommentarerna till min debattartikel på Svenska Dagbladets webbplats bekräftar eftertryckligt detta.
Jag har under flera år arbetat med den ibland ganska snåriga statistiken för asylmottagande och invandring. Först måste man skilja ut asylmottagandet från den övriga invandringen, vilken främst utgörs av arbetskraftsinvandring (rörlig inom EU plus den övriga världen) och gäststudenter. Asylmottagandet är ju det som genererar permanenta uppehållstillstånd (PUT), svenskt medborgarskap med alla därtill hörande rättigheter (och skyldigheter) på livstid.
Asyl ska endast de få som är flyktingar enligt FN:s Genèvekonvention och dessa utgör bara 7 procent av samtliga asylsökande som fått stanna de senaste 30 åren. Det leder fel, som Fores gör, att jämföra de skyddsbehövande med det totala antalet personer som har fått PUT eller rätt att uppehålla sig i landet under begränsad tid. Eftersom skyddsbehövande är asylsökande som fått stanna så ska de jämföras med den gruppen och där är de i majoritet!
När det sedan gäller anhöriginvandring kommer det ungefär två anhöriga per mottagen asylsökande. Det har framkommit vid samtal med experter på anhöriginvandring och migrationsstatistik. Här behövs emellertid en större tydlighet i våra myndigheters redovisning. Särskilt som även anhöriga får PUT/svenskt medborgarskap. Det är väl knappast ett marginellt samhällsproblem att nästan inga asylsökande har id-handlingar, knappast några DNA-tester genomförs, och vi därefter har en stor följdinvandring av människor som vi med säkerhet inte vet vilka de är och som ges rätt att stanna för alltid (samt riskerar att bli bidragsförsörjda i framtiden). Särskilt oroande borde identitetslösheten vara nu när graden av terroristhot har höjts.
GUNNAR SANDELIN
socionom och journalist
