Enligt Migrationsverket och polisen finns det 10000–15000 personer som lever i Sverige utan tillstånd – men antalet papperslösa uppskattas vara många fler. Papperslösa vuxna och barn har idag inte tillgång till hälso- och sjukvård trots att Sverige har förbundit sig att respektera de mänskliga rättigheterna, där rätt till hälso- och sjukvård ingår.

Sverige är också ett land med lång tradition av solidaritet med utsatta grupper, trots det så finns det alltså en grupp människor som är lever marginaliserade och i stor utsatthet.

Flertalet länder i Europa har en annan inställning. Exempelvis Belgien, Spanien och Italien har lagar som ger papperslösa fri eller subventionerad hälso- och sjukvård.

PICUM, en organisation som ­arbetar med att främja pappers­lösas sociala rättigheter, jämförde nyligen vården för pappers­lösa i elva EU-länder. Undersökningen visade delad bottenplacering för Sverige och Österrike.

En överenskommelse mellan staten och Sveriges kommuner och Landsting reglerar idag graden av tillgång till vård för asylsökande med flera grupper. Papperslösa vuxna och även barn som inte tidigare har varit asylsökande är uteslutna från denna överenskommelse vilket innebär att de inte har tillgång till mer än så kallad ”omedelbar” vård.

Den vården kan ingen nekas ens vid bristande betalningsförmåga enligt svensk sjukvårdslag. Däremot krävs personen i efterhand på betalning. Det förslag till lagtext som nu ligger på regeringens bord innebär dessutom en skärpning jämfört med dagens överenskommelse.

FN:s särskilda rapportör för rätten till hälsa, Paul Hunt, har uppmärksammat den situation som idag råder i Sverige för papperslösa och asylsökande. Paul Hunt anser att dessa grupper inte får sin rätt till hälsa tillgodosedd och har därför officiellt uppmanat den svenska regeringen att ändra på detta. Paul Hunt påpekar att mänskliga rättigheter inte är förknippade med medborgarskap.

I debatten om vård för papperslösa har kritiska röster hävdat att subventionerad vård till både asylsökande och papperslösa skulle innebära en kraftigt ökad kostnadsmässig belastning för samhället.

Vård av asylsökande i Stockholms läns landsting visar dock på motsatsen. Där minskar vårdkostnaderna när man lättar på regelverket. Färre patienter behöver lida i onödan och kostnaderna för dyr akutvård minskar.

Verkligheten idag får ofta ödesdigra konsekvenser för den som inte vågar söka vård eller inte har råd att betala. För papperslösa Maria kan det ha varit direkt livsavgörande. Hon hade under en tid haft ont i kroppen och känt sig trött. Men Maria vågade inte uppsöka vården av rädsla för att då bli avvisad ut ur Sverige.

Till slut sökte hon till Röda Korset som hjälpte henne träffa en läkare. Diagnosen var bröstcancer som då hade spridit sig så mycket att den inte gick att bota.

En annan patient som inte fick vård i tid var Suzanne. Några ­månader in på sin graviditet kände hon sig yr och orkeslös. Suzanne fick ingen hjälp på mödravårdscentralen eftersom hon inte hade råd att betala. I trettionde graviditetsveckan blev läget akut eftersom Suzanne hade en långt gången havandeskapsförgiftning.

Hon förlöstes på sjukhus med akut kejsarsnitt. Pojken som föddes var gravt tillväxthämmad och krävde avancerad vård på avdelning för tidigt födda. Havandeskapsförgiftningen ledde vidare till att Suzanne fick en blodpropp i benet som krävde lång efterbehandling. Regelbundna kontroller på mödravårdscentral hade hejdat havandeskapsförgiftningen med lägre vårdkostnader för samhället.

Särbehandlingen av papperslösa och asylsökande innebär att hälso- och sjukvårdspersonal ­utsätts för ett orimligt dilemma, när de tvingas frångå den grundläggande principen om vård utifrån behov och beprövad erfarenhet.

Att inte få göra detta strider mot sjukvårdspersonalens yrkesetiska regler och grundregeln att vård ska ges oberoende av faktorer som kön, politisk uppfattning, sexuell läggning, social ställning eller legal status.

Suzanne och Maria är bara två exempel på en stor grupp människor i dagens Sverige som lever i utsatthet och nekas vård. Det är inte värdigt ett solidariskt och demokratiskt samhälle.

Vi uppmanar den svenska staten att ta sitt ansvar för att papperslösa och asylsökande får tillgång till hälso- och sjukvård på i allt väsentligt lika villkor som övriga invånare. En ny lagstiftning som särbehandlar eller utestänger vissa grupper är inte förenlig med de mänskliga rättigheterna om lika värde och icke-diskriminering.

Fotnot: Personuppgifterna i patientberättelserna är fingerade.

Undertecknarna står även bakom det så kallade Rätt till vård-initiativet: www.vardforpapperslosa.se



Lars Ahlin, ordförande i Psykologförbundet, Anders Björkman, professor, ordförande Läkare i världen, Eva Nilsson Bågenholm, ordförande Läkarförbundet, Anna-Karin Eklund, ordförande Vårdförbundet, Thorbjörn Larsson, direktor Ersta Diakoni, Wanja Lundby-Wedin, ordförande LO, Marianne Nivert, ordförande Rädda Barnen, Sture Nordh, ordförande TCO, Anders Wejryd, ärkebiskop, ordförande i Sveriges Kristna Råd, Bengt Westerberg, ordförande Röda Korset, Ingela Wiklund, ordförande i Svenska Barnmorskeförbundet och Ania Willman, ordförande Svensk sjuksköterskeförening.