Vid årsskiftet infördes Vårdval Stockholm. Införandet var om­debatterat och behäftat med stora farhågor för att de socialt utsatta områdena i Stockholms län skulle få en försämrad sjukvård. Farhågorna har besannats.

Nyetableringarna sker företrädesvis i områden med höga inkomster. När nu fakta ligger på bordet visar det sig att över två tredjedelar av de nya vårdmottagningarna öppnar i områden med höga eller mycket höga medelinkomster. Däremot sker nedläggningar av vårdverksamhet framför allt i områden med låga medelinkomster.

Tydligare kan inte draget av ­borgerlig klasspolitik illustreras.Omfördelningen av vårdresurser från mindre välbeställda ­om­råden till de mest välbärgade är rent grotesk.

Det är dags för den borgerliga landstingsledningen att ta reson. Vi vädjar därför till de borgerliga landstingspolitikerna: Ändra systemet – sluta att vara så styvnackat okänsliga. Effekterna av Vårdval Stockolm är inte rättvisa.

Samtidigt visar Socialstyrelsens årsrapport om läget i hälso- och sjukvården att hälsoklyftorna växer (SvD Brännpunkt 6 mars). Det sätter debatten om Vårdval Stockholm i en ytterst märklig dager. Istället för att överväga vårdmodeller som är likgiltiga inför sambandet mellan hälsa, inkomst och utbildningsnivå borde den sjukvårdspolitiska diskussionen handla om vilka politiska åtgärder som kan öka jämlikheten i vårdutnyttjandet.

Till skillnad mot den vårdvalsmodell som under flera år utreddes och förbereddes i landstinget i Halland, så forcerades Vårdval Stockholm fram i rekordfart.

Ideologiska övertoner om marknadsliberalism var viktigare för moderaterna och deras allierade än att få till stånd en reform som skulle kunna förena ökad val­frihet med rättvis fördelning av vårdens resurser.

Dialogen med professionen, patientföreningar och den politiska oppositionen fick stå tillbaka. Den senaste tiden har PRO riktat mycket frän kritik mot Vårdval Stockholms utformning. I en strid ström har också personal och chefer för vårdcentraler i utsatta områden hoppat av sina befattningar i protest.

Problemen har sin grund i att den helt fria etableringsrätten leder till ökat vårdutbud i innerstaden och i välmående förorter medan det i socioekonomiskt svaga områden blir färre mottagningar. Avsaknaden av en social faktor i ersättningssystemet förvärrar situationen ytterligare för de mottagningar som finns kvar.

För att vårdvalet i första hand ska kunna stärka patientmakten borde utbudet istället kunna styras genom politiska beslut.

Den fria etableringen reducerar de valbara alternativen till de platser där vårdgivarna väljer att etablera sig. Det blir mer en ­frihet för vårdgivarna att välja ­patienter än en möjlighet för ­patienterna att fritt välja ­vård­givare.

Hittills har emellertid sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt envist hävdat att skilda sociala förhållanden mellan olika bostadsområden inte bör påverka resurstilldelningen.

Nu motsägs hon av Socialstyrelsen och dessutom av en helt färsk rapport från Centrum för allmänmedicin. Starka vetenskapliga belägg redovisas för ett tydligt samband mellan bostadsområde och fysisk såväl som psykisk hälsa. Rapportens slutsats är att vårdvalet i Stockholms län riskerar att slå hårt mot områden som Fittja, Tensta och Flemingsberg. Forskarna bakom rapporten förordar att det ges en extra ekonomisk kompensation till de socialt sett mest utsatta områdena.

I över ett års tid har vi social­demokrater uppvaktat den borgerliga landstingsledningen för att försöka åstadkomma ett vårdvalssystem som tar hänsyn till vårdbehoven i hela länet. Men vi har mötts av en kall hand och ett närmast föraktfullt avvisande.

Ändå borde det nu stå klart för alla att Vårdval Stockholm behöver göras om från grunden. Modellen med helt lika ersättning oberoende av socioekonomiska förhållanden är inte hållbar.

I den nymoderata retoriken finns ibland en läpparnas bekännelse till vikten av vård utifrån de faktiska vårdbehoven. Men i handling avvisar Filippa Reinfeldt kraven på rättvis fördelning av vårdens resurser med isande känslokallhet.