Idag överlämnar Socialstyrelsen sin årliga rapport om läget i hälso- och sjukvården till regeringen. Svensk hälso- och sjukvård står sig väl i jämförelse med andra länder.

Sverige uppvisar mycket bra medicinska resultat när det gäller till exempel överlevnad i cancer och hjärtinfarkt.

Vi ser flera positiva trender i vården, bland annat när det gäller behandlingsresultat för flera stora folk­hälsosjukdomar.

Patientsäkerhet utgör ett tydligt ­utvecklingsområde inom hälso- och sjukvården och står högt på dagordningen hos huvudmännen.

En annan positiv trend är att ­arbetet med öppna jämförelser och redovisningar av vårdens resultat på landstingsnivå har bidragit till en utveckling av vårdens kvalitet.

Tillgängligheten till vården är ett område där den svenska hälso- och sjukvården har problem – och står sig sämre i internationella jämförelser.

Det handlar om väntetider, operationsköer och svårigheter att komma fram på telefon. Att de som ­behöver inte kan få sjukhusvård på grund av överbeläggningar hör också hit.

Är då den svenska hälso- och sjukvården jämlik? Har alla samma tillgång till vård?

Jämlik hälso- och sjukvård innebär att vården tillhandahålls och fördelas på lika villkor. Det är grunden i hälso- och sjukvårdslagen: ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.”

Jämlik vård handlar bland annat om att män och kvinnor ska ges likvärdig vård, men socioekonomi och ­etnicitet är andra dimensioner av jämlikhet. Patientens bakgrund ska inte ha någon betydelse för hur tillgänglig vården är eller hur bra ­resultat som nås.

Våra analyser tyder på ett ojämlikt utnyttjande av vården – personer med högre utbildning gör fler läkarbesök än lågutbildade, trots högre sjuklighet bland lågutbildade personer.

Dessa skillnader sågs inte i analyser under 1990-talet. Det verkar alltså som om jämlikheten i vårdutnyttjande försämrats på senare år.

Det kan bero på ökade regionala skillnader i tillgång på vård. I Sverige finns en koncentration av vårdmottagningar i storstadsregionerna, samtidigt som utbildningsnivån och medelinkomsten är högre än i mindre städer och på landsbygden.

Inom bristområden finns en ­koncentration av personal i stor­städerna medan glesbygdsområden har svårt att rekrytera. I Stockholm finns tre gånger så många psykiatriker per invånare som i norra och sydöstra Sverige, för att nämna ett exempel.

Våra analyser visar att faktorer som utbildningsnivå och födelseland har betydelse för tillgången till sjukvårdens olika insatser.

Personer med kort utbildning som drabbats av hjärtinfarkt, hjärtsvikt, stroke eller kronisk obstruktiv lungsjukdom får i mindre utsträckning väldokumenterade läkemedelsbehandlingar jämfört med högutbildade.

Samma skillnad syns mellan personer som har utländsk respektive svensk bakgrund.

Personer med lägre utbildningsnivå eller utländsk bakgrund har avsevärt fler vårdtillfällen på sjukhus i diagnoser, som hade kunnat ­behandlas i den öppna vården.

Vi ser också att personer som inte är födda i Sverige har lägre förtroende för vården. De är också mind­re nöjda med information och ­bemötande än svenskfödda.

Stora skillnader kan även noteras i åtgärdbar dödlighet. Betydligt fler lågutbildade dör i sjukdomar som kan förebyggas och behandlas.

Risken att avlida i förebyggbara och behandlingsbara sjukdomar är nästan tre gånger högre för män med låg utbildning än för högutbildade.

Det är mycket viktigt med en väl fungerande öppenvård för alla, oavsett bakgrund. Det är ett känt faktum att hälsan i hög grad är kopplad till utbildning och inkomst, vilket ställer krav på det hälsofrämjande och förebyggande arbetet.

Årets rapport visar glädjande nog att insatserna inom området ökat, men att det finns utrymme för förbättringar. Socialstyrelsen utvecklar riktlinjer för det sjukdomsförebyggande arbetet, vilka förhoppningsvis kommer att ge stöd i utvecklingen.

Lägesrapporten visar att beslutsfattarna inom den svenska hälso- och sjukvården står inför en stor utmaning – att klarlägga orsakerna till de skillnader som beskrivits och att ta fram strategier för att öka jämlikheten i vården.

Lars-Erik Holm, generaldirektör

Ingrid Schmidt, prohjektledare