Den 12 augusti 1986 blev sjön Nyos i Kamerun plötsligen mörkröd. Upp ur sjön strömmade koldioxid (CO2), som bildade en osynlig och luktfri matta över omgivningen.

Under natten kvävdes 1700 människor till döds.

Tragedin demonstrerar att den livsnödvändiga koldioxiden i mer koncentrerad form är en smygande och dödlig gas.

Detta måste betonas idag när världens stora energibolag i en intensiv lobbykampanj påstår sig kunna rena kolkraften genom så kallad CCS-teknik, det vill säga avskilja koldioxiden och sedan lagra den koncentrerad under jord i nerlagda gruvor, grottor och andra håligheter.

De ansöker nu om att få lagra gasen under Malmö stad och avskilja den i Karlshamn, Oskarshamn och vid Värtan i Stockholm. Deras egenintresse är tydligt, men har de gett oss och våra politiker fakta på bordet?

Vattenfall går i spetsen för kampanjen. Vd Lars G Josefsson framträdde som klimatfrågans räddare när han invigde företagets CCS-försök vid en av sina brunkolsgruvor i Tyskland:

–Klimatförändring? I princip inget problem. Den obekväma sanningen har en bekväm lösning.

Lars G Josefsson har predikat framgångsrikt och blev energirådgivare åt Tysklands förbundskansler Ange­la Merkel. I USA döptes han till ”Mr Clean”.

Sveriges regering har gjort honom till ledamot i ”Kommissionen för hållbar utveckling”. Segervissa toner återkommer i en Vattenfall-broschyr där Josefsson säger:

–Jag tror att politiker lyssnar noga på ledarna för mäktiga företag. Eller för att vara exakt, jag vet att det är så.

Vattenfall är en av Europas stor­ägare av brunkolsgruvor och får halva sin vinst från fossilförbränning. Visst har företaget stor specialkunskap som politikerna behöver, men att sätta dess vd som ledamot i utformningen av landets hållbarhetspolitik, är det inte att släppa in ­räven i hönsgården?

Är våra politiker förförda av energibolagen? Har de begärt fram oberoende och opartiska fakta?

Vad vet regeringen och kommunerna i Malmö, Karlshamn, Oskarshamn och Stockholm om CCS-metodens verkliga kostnader och lagringssäkerhet?

Brunkol innehåller 30 procent mer CO2 än vanligt kol och även med CCS beräknas cirka 10 procent av denna koldioxid slinka förbi ut i atmosfären. Bland annat därför har en tysk domstol förbjudit uttrycket utsläppsfri.

Vidare minskar CCS kraftverkens energiutbyte med 7–14 procent så att mängden tillfört fossilt bränsle måste ökas med upp till 40 procent. Allt detta försämrar och fördyrar CCS-metodens effekt redan i kraftverket.

Sedan tillkommer utsläppen och kostnaderna när gasen ska komprimeras till flytande form, transporteras till bergrum, pumpas ner och långtidslagras.

Är kanske den ”billiga” kolkraften inte längre så billig jämfört med hållbara energikällor?

Hur säkert kan CO2 lagras under jordytan? Ett vetenskapligt projekt i USA väcker allvarliga frågor.

År 2004 pumpade US Geological Survey ner 1 600 ton koldioxidgas i övergivna olje- och vattenbergrum 1,5 kilometer under jord i Texas och mäter löpande vad som händer där nere.

Redan efter ett års lagring konstaterar forskarna kemiska förändringar som skapar snabb nedbrytning av berg och cement och kan skapa kanaler upp till jordytan. Gas kan läcka ut och tungmetaller och annat förgifta grundvattnet.

Forskarna påpekar att riskerna kan minimeras genom isolerande väggar av skifferlera i bergrummen – men hur hittar Europas brunkolsbrännare sådana säkra lagringsplatser?

Hur ser det till exempel ut under Malmö stad? Har politikerna begärt papper på bordet?

Ursprungligen var jordens atmosfär en livsfientlig blandning av svavelväte, koldioxid etcetera. Senare spjälkade vissa sorters bakterier upp de elaka ämnena i bestånds­delar, frigjorde syre, förbättrade klimatet och lagrade de skadliga ämnena under jord.

Det är dessa ämnen vi idag tar upp igen. Är det hållbart att vända naturens utveckling?

Mängderna CO2 som ska lagras är enorma. Innan vi går vidare och ­accepterar CCS-kol måste energi­företagen lägga fram oberoende och opartiska fakta om de totala kostnaderna samt garantier mot nya ­Kamerun-tragedier.

LEIF WIDÉN

civilekonom ­ Saltsjö-Boo