Förra året träffade jag i Madrid ­César Antonio Molina, dåvarande chefen för Instituto Cervantes. Vad jag inte visste var att han strax skulle tillträda posten som sitt lands kulturminister.

I den befattningen har han nu hamnat i en debatt (El País 1/2) om hur ansvaret ska fördelas mellan kulturministeriet och utrikesministeriet när det gäller kulturella initiativ utomlands. Han vill utvidga sitt ministeriums inflytande.

Molina är poet, prosaist, essäist och politiker: kombinationen är inte helt ovanlig i hans kulturkrets. Det är helt naturligt att en person som han använder sina kunskaper för att utmana etablerade politiska ordningar.

Svensk kulturpolitik utreds nu som vi vet. Det är viktigt för alliansen att bygga om den kulturpolitik som sedan 1974 vilar på socialdemokratisk värdegrund.

Den nye ledamoten av Kulturrådet Johan Staël von Holstein har inte många drag gemensamma med Spaniens kulturminister. Han närmar sig inte kulturområdet utifrån egna kulturella prestationer.

I stället anlägger han – i ett harmset ”öppet brev” i DN (1/2) och i ett agitatoriskt försvarstal mot ”kultureliten” i Expressen 12/2 – ett marknadsliberalt synsätt präglat av en doktrinär bejakelse av förändringen som sådan.

”Kultureliten” har dock begått ett misstag när man raljerat över Staël von Holsteins bristande erfarenheter. Istället bör man ta hans hållning på allvar och rikta några enkla frågor till honom.

Vad menar han närmare bestämt med att kulturen bör bli ”en mer integrerad del i entreprenörskapet och företagandet och tvärtom”?

I vilken bemärkelse är det idag innovativt att säga att alla poeter borde lägga upp sig på nätet eftersom det ter sig önskvärt ur ett ”kostnads-, logistik-, distributions- och effektivitetsperspektiv”?

Jag gissar att han har en husgud: optimeringen. I varje led vill han att resursanvändningen ska bli optimal, trögheten och spillet minimala. I förstone kan det verka vettigt: man går till biblioteket för att söka information, eller hur?, och om den informationen finns på nätet kan man ju lika gärna söka den där, och då framstår med ens biblioteket som en onödig byggnad. Riv!

Det är fel tänkesätt från början. För det är också ofta så att jag söker ­information för att få anledning att gå till biblioteket. Förhållandet mellan mål och medel är inte alltid entydigt.

Detta gäller också pappersboken, konserten, besöket i bokhandeln eller på konstutställningen, liksom naturligtvis mina besök på nätsajter som www.litlive.se, eller www.nypoesi.net, ställen jag rekommenderar Staël von Holstein att besöka.

Utan att vara någon marknadsfiende menar jag att risken med Staël von Holsteins syn är att han renodlar intrumentalismen för mycket.

Litteraturen är mitt liv. Jag tror att den tillhör det slags gemensamma tillgångar som ibland kallas public goods. Varje seriös förläggare månar om sitt företags vinst. Varje seriös förläggare vet också att litteraturen inte helt och hållet kan behandlas som en vara, och att författarnas arbete inte helt kan inordnas under rubriker som entreprenörskap och företagande.

Det författarna gör faller delvis ­under en annan värdebildnings­process än den marknadsekonomiska. Det kan räcka att påminna om att litteraturen har en okänd adressat, till skillnad mot andra budskap i samhället som så gott som alltid riktas till genomanalyserade målgrupper. Staël von Holstein skriver i Expressenartikeln: ”Jag vill att marknaden ska råda, för marknaden är vi.”

Men hans ”vi” är för litet.

Marknaden har att hejda sig inför en rad värden som inte kan mätas och som måste försvaras utifrån andra argument. Ett sådant omätbart värde är för den delen Staël von Holsteins eget engagemang för friheten.

Det inser han genast själv om han prövar att klä av sitt engagemang dess ideologiska skrud. Kvar blir en lidelse för mänsklig kreativitet, ungdom och hopp, inte sant?

Men som sådan behöver den lidelsen ett annat språk än marknadens för att övertyga om sin existens inför det större viet, det som talar genom generationer och epoker.

Ulf Eriksson

författare och kritiker i SvD och Göteborgs-Posten