Sveriges insats i Tchad är fyra månader, inte fyra veckor, som Bo Pellnäs påstår på SvD Brännpunkt 19/2. Sverige var det första EU-landet på plats i EU-missionen till Tchad.

I Tchadinsatsen deltar 14 av EU:s 27 länder. 13 länder bidrar alltså inte alls.

Grundproblemet för hela Tchadinsatsen är och har varit att alltför få länder deltar. Därför har insatsen försenats. Därför hann rebellerna före EUFOR till N’Djamena.

Sveriges trovärdighet i EU skadas av vårt deltagande på sex månader hävdar Pellnäs – i ett läge där hälften av EU-länderna inte deltar alls.

Den svenska insatsen genomförs i tre delar, som anpassats efter den förändrade tidtabellen för EU-insatsen.

1.Svenska specialförband finns redan på plats i Tchad. Det är fråga om Sveriges mest kvali­ficerade förband och effekten är därför mycket hög. Inslaget av specialförband har dubb­lerats sedan den ursprungliga planeringen.

2.Huvudförbandet från amfibiestyrkan sänds från och med fredag till Tchad för att bevaka EU-styrkans högkvarter i N’Djamena. Vi är operativa där i början på mars. Det ger elva veckors insats från inledande operativ kapacitet.

3.Det svenska amfibieförbandet flyttas i april till Abeche för att utgöra taktisk reserv för övriga EUFOR. Det är enbart denna del av insatsen som uppgiften om 4–6 veckors full operationell kapacitet gäller. Total insatstid är 16 veckor, alltså 4 månader.

Det gränssättande för en kortare förlängning av amfibieförbandets insats är regnperioden, som på allvar inleds i juni och pågår till oktober.

Den – och inte politisk vilja – försvårar och förhindrar omgruppering av tyngre förband inom Tchad under sommaren.

Det gränssättande för en längre förlängning av den samlade insatsen i Tchad är budgeten. En förlängning skulle kosta drygt 300 miljoner kronor.

Sveriges huvudansvar inom EU detta halvår är den nordiska stridsgruppen, 2 850 soldater som med tio dagars varsel ska kunna sättas in för att stoppa konflikter och hindra humanitära lidanden. Sätts den in är det fråga om en svensk miljardinsats.

Att utan nya pengar göra en längre förlängning av insatsen i Tchad skulle hindra möjligheterna att använda den nordiska stridsgruppen. Sverige har åtagit sig ett ansvar för att leda den nordiska stridsgruppen gentemot EU och övriga deltagande länder. Förmågan att kunna använda den ska värnas.

Problemet med Tchadinsatsen är verkligen inte det svenska deltagandet. Sverige har tvärtom varit avgörande i att få insatsen till stånd och var ett av de första länderna att ställa förband till EU:s förfogande. Den kraftiga för­seningen beror på att så få EU-länder ställer styrkor till för­fogande.

De stora EU-länderna deltar inte alls, med undantag av Frankrike. Det innebär att kritiska förmågor som helikoptrar för transport och medicinsk evakuering, fältsjukhus, taktisk flygtransport varit hart när omöjliga att få ihop. Fler länder måste göra mer.

Det krävdes fem styrkegenereringskonferenser i EU för att ­någorlunda täcka behovet av styrkor för operationen. Det svenska bidraget med av riksdagen fastställt mandat om sex månader har välkomnats av EU.

Hade fler länder gjort som Sverige och tidigt erbjudit förband hade styrkan kunnat sättas in i december. Sannolikt hade då den gångna tidens rebellstrider i Tchad inte ägt rum.

Den mycket begränsade flygplatskapaciteten i Tchad utgör en flaskhals när tusentals soldater med materiel samtidigt ska sändas in i landet. För svensk del innebär detta att utrustning fraktas med båt till Kamerun, för att sedan transporteras in i Tchad på tåg.

Likväl återstår sedan 60 mil av vägtransport på primitiva vägar. Detta, tillsammans med regn­perioden, är den begränsande faktorn för rotationsmöjligheterna i sommar.

Sten Tolgfors

försvarsminister