Gränsövergångarna, sjövägarna och luftrummet är stängt. Leveranserna av el och bränsle bryts slumpartat. Bristen på mat och mediciner är akut.

Den svenska regeringen uttrycker visserligen oro över situationen, men nu är det inte läge att sitta på sin kammare och oroas. Nu måste omvärlden och den svenska regeringen reagera och kraftigt fördöma Israels övergrepp mot Gazas befolkning.

Med vilken trovärdighet kommer Carl Bildt annars kunna prata om demokrati och mänskliga rättigheter om man inte på allvar står upp för Gazas befolkning?

Sen 1967 har Gazaremsan varit ockuperat av Israel. Det har varit långa decennier av övergrepp och ofrihet. Men under de senaste åren har situationen steg för steg kraftigt försämrats i takt med att Israels isolering skärpts och livlinorna till omvärlden kapats en efter en.

I september deklarerade den israeliska regeringen att den betraktar Gaza, och dess 1,5 miljoner kvinnor, män och barn som en ”fientlig enhet”. Hålet i gränsmuren mot Egypten innebar ett par dagars hopp innan det stängdes igen.

När en av undertecknarna (Hans Linde) besökte Västbanken för ett år sedan berättade personal från FN:s humanitära organ OCHA om att många Gazabor var hänvisade till en diet på endast vitt mjöl och tomater. Det är inte svårt att föreställa sig vad som händer med en människa som år ut och år in lever på dessa. Undernäringen och bristsjukdomarna ökar, värst drabbade är barnen. I undernäringens spår följer desperation, frustration och ilska.

Bakom rubriker och deklarationer glöms det alltför ofta bort att de som drabbas hårdast av Israels politik är vanliga palestinier.

Två av de 1,5 miljoner Gazabor som drabbas av Israels blockad är Muhammad al-Shanti som är två år och hans bror Mustafa, sexton månader. De har båda cystisk fibros, vilket innebär att slemkörtlarna i lungor och mag-tarmkanalen inte fungerar, det ger en kraftigt förhöjd risk för infektioner, lunginflammation och kronisk bronkit. Många drabbade dör i förtid.

Muhammad och Mustafa behöver regelbunden och kvalificerad läkarvård, vilket de inte kan få på Gazaremsan. De har därför varit tvungna att resa en gång i månaden till ett sjukhus i Jerusalem för det. Sen september har Israel inte beviljat de inresetillstånd och deras hälsa försämras nu snabbt när de israeliska myndigheterna förvägrar dem och många andra, tillgång till livsavgörande sjukvård.

Israel bestraffar ett helt folk. En kollektiv bestraffning är ett grovt brott mot folkrätten och krigsförbrytelse. En ockupationsmakt får inte utsätta civila för trakasserier i politisk eller militärt syfte.

Muhammad och Mustafa med flera lider av Israels aggressioner. För hur blir Israel säkrare genom att de förvägras vård?

Hade någon annan stat betett sig som Israel hade skarpa fördömande väntat, men Israel verkar ha fått ett frikort i västvärldens ögon. Den svenska regeringen skrev i sin utrikespolitiska deklaration att man ”ser goda möjligheter att ytterligare bredda och bygga ut förbindelserna med Israel ”. Regeringen måste ställa krav på Israel och sätta kraft bakom orden. Sverige borde för länge sedan kräva att handelsavtalet mellan EU och Israel bryts.

Det är obegripligt att Sverige har en militär attaché i Tel Aviv och ett omfattande militärt samarbete med Israel. Det kan inte beskrivas som något annat än ett svek mot palestinierna. Sverige måste nu stå upp för Gazas befolkning, kräva att den humanitära hjälpen når fram och att Israel öppnar gränsposteringarna.

Hans Linde

ledamot av utrikesutskottet (v)

Nael Touqan

ordförande Palestinska föreningen