Carl Bildt (m) och Margot Wallström (s) förefaller plötsligt stöpta i samma slev. ”Nu måste vi göra EU till en militär fredsmakt”, skriver Sveriges utrikesminister

i Dagens Nyheter den 2 januari.

Bildt vill ha ”en uppdatering av Europeiska unionens gemensamma säkerhetsstrategi” liksom en översyn av de gemensamma militära instrumenten inom unionen.

De ”gemensamma militära instrumenten inom EU” utgörs – huvudsakligen – av Nato.

Den 13 januari är det Margot Wallströms (s) tur att framträda. Vice ordföranden i EU-kommissionen exekverar en stor programartikel på SvD Brännpunkt. Hon lyfter fram en opinionsundersökning enligt vilken 67 procent av EU:s medborgare anser att försvars- och utrikesfrågorna bör hanteras gemensamt i Europa.

Och hon tillägger: ”Det gemensamma arbetet pågår – i EU, inom Nato, i OSSE och inom FN ... med det nya Lissabonfördraget får EU en tydlig röst i utrikespolitiska frågor och arbetet för fred och säkerhet stärks.”

Stärks verkligen vår säkerhet, om Sverige hamnar i militär allians med USA? En stunds eftertanke ger nog många av oss ­intrycket att det förhåller sig tvärtom.

Till de möjliga kandidaterna till posten som EU:s ”röst i utrikespolitiska frågor” hör Tony Blair, som med en felaktig uppgift om massförstörelsevapen lyckades få det brittiska folket med sig till den folkrättsvidriga erövringen av Irak, liksom förut till ockupationen av Afghanistan.

Hur många döda har inte den utrikespolitiken kostat – i Irak, Afghanistan och bland civila i London.

Ska ”vi” – verkligen vi - få en gemensam EU-röst i utrikespolitiska frågor förutsätter det att vi har ett ord med i laget, och i så fall ett tungt vägande ord, som förmår representera en majoritet av svenska folket. Chanserna till det är mycket små, i det närmaste obefintliga. Det finns ingen realism i Margot Wallströms vackra tal.

Och den 20 januari var det dags för folkpartiets Allan Widman. Hela hans artikel på SvD Brännpunkt förutsätter att Sverige redan uppgivit sin neutralitet och befinner sig i intimt samarbete med Natolandet Norge.

Detta beskrivs som en väg att finansiera moderniseringen av Jas Gripen och att hjälpa Nato-grannen till större slagkraft: ”… när vi står inför ett nytt, fördjupat försvarssamarbete med våra grannar vore det närmast nationellt tjänstefel att inte sträcka ut handen i en av de verkliga knäckfrågorna.”

Så lite betyder demokratiska beslutsprocesser för Allan Widman. Är det inte ytterst demokratin vi ska försvara? Ingen från regeringen träder fram och rättar Allan Widman.

Och ingen Mona Sahlin eller Urban Ahlin (s-skuggregeringens talesman i utrikespolitiska frågor) talar om för Carl Bildt och Allan Widman att Sveriges linje är alliansfrihet i fred och neutralitet i krig.

Vi är inte med i Nato och har goda skäl att inte vara det. Med deklarationer sådana som Bildts och Widmans perforeras vår hållning och vi blir första mål för Ryssland om olyckan är framme, av misstag eller inte.

I Ryssland är man väl medveten om att Nato har kryssningsrobotar som vinner oerhört i slagkraft om de får smyga osedda av radarn genom svenska dalar mot Sankt Petersburg. Ett Sverige anslutet till Nato ökar spänningen i norra hemisfären.

En Natoanslutning minskar samtidigt våra möjligheter att bedriva en rationell biståndsverksamhet i tredje världen, en bekämpning av terrorismen med vettiga utgångspunkter, något som blir alltmer akut med hänsyn till de folkvandringar som kan bli följden av de klimatförändringar som allt allvarligare drabbar Afrika och Asien.

Julen 1973 kunde Hanoi läggas till raden av illdådsplatser i världen. 2001 – 2008 har tillkommit en rad nya sådana platser: Bagram i Afghanistan, Abu Ghraib i Irak, Guantánamo på Kuba.

Att man torterar människor, i vissa fall till och med till döds, att man låter fångar misstänkta på lösa grunder, eller inga grunder alls, sitta i trånga stålnätburar i åratal med ständiga tortyrinslag och utan rättsligt förfarande – denna typ av brott mot mänskligheten är nu knutna till Nato-länderna i tredje världens medvetande, ofta med rätt, ibland med orätt.

Det finns gott om rapporter i ansedda pressorgan om de allierade västockupanternas brott mot ­Genèvekonventionen i Afghanistan och på andra håll. USA:s ­metod att skicka runt misstänkta terrorister till förhör i länder där tortyr hör till den godkända ordningen är rikt omvittnad. Senast kom uppgifter om att USA använt sig av en flygbas på Grönland för illegala transporter av fångar utan rättsskydd.

Enligt Amnesty Press nr 4 har norska och danska Natostyrkor i Afghanistan överlämnat fångar till den afghanska underrättelsetjänsten NDS, som anklagas för tortyr av misstänkta terrorister. Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen förklarade vid en pressträff den 9 oktober 2007 att han inte ser några problem med att dansk polis använder uppgifter som har framkommit vid tortyr i andra länder: ”Jag ser inget hinder om det kan tjäna till att förhindra terrorhandlingar i Danmark”, förklarade han.

Den danske statsministerns svar ger i ett nötskal den brist på känsla för grundläggande mänskliga värden varmed ”kriget mot terrorismen” bedrivs.

Om man vill angripa terrorismen med framgång måste det ske med åtgärder som har de mänskliga rättigheterna som utgångspunkt, allas mänskliga rättigheter.

När Sveriges utrikesminister Carl Bildt utan offentliga reservationer solidariserar sig med USA och Nato driver han Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik in på en ny och farlig väg.

Var finns nu Sveriges särställning som ett land präglat av solidaritet med världens små länder och av en öppenhet mot tredje världen, i opposition mot olika former av utnyttjande och förtryck från den rika världens sida.

Enligt vissa beräkningar kommer det markterritoriella svenska försvaret inom kort att endast bestå av hemvärnet, reducerat till 15000 personer. Fokus – och pengarna – har riktats på uppgiften att skapa en snabbinsatsstyrka till EU:s – i praktiken Natos – förfogande.

Sveriges insatsstyrkor i Natos tjänst kan utlösa terrorangrepp i Sverige, hämndeaktioner för åtgärder som varit styrda av Nato/USA.

Det är tydligt att Carl Bildt utgår från att ett nationellt svenskt försvar är obehövligt. Nato är vårt försvar. I samförstånd med försvarsetablissemanget i övrigt har man avskaffat vårt ­”existensförsvar”. Inte ens i det begabbade försvarsbeslutet 1925 gick man så långt.

Det tycks inte föresväva Bildt, Wallström och Widman, eller ens den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen, att ett så drastiskt steg måste föregås av klara, logiska konsekvensutredningar, som också inkluderar en analys av Finlands förhållanden liksom av den evigt närvarande ryska faktorn – vid sidan av de implikationer som afghanska och liknande engagemang kan medföra.

Sveriges säkerhetspolitiska vägval måste ingående diskuteras.