Sverige och övriga EU-länder bör erkänna Ryssland som en europeisk makt. Första steget är redan taget.

Det togs av Sovjetunionens siste ledare Michail Gorbatjov när han manade till bygget av ”det gemensamma europeiska huset”. Det hade kunnat öppna en vital dialog.

Istället krävde kalla krigets ­segrare under 1990-talet rysk ­underkastelse. Reaktionen mot dessa förnedringens år ser man i Kremls ibland klumpiga och ­kontraproduktiva självhävdelse.

Klart att många tar illa upp. Skulden är knappast enkel att fördela.

Att nynationalism förekommer i postsovjetiska stater kan inte förnekas; den ryska skiljer sig inte principiellt från polsk, baltisk eller ukrainsk även om formerna varierar.

Estnisk och lettisk minoritetspolitik har fått kritik av fler än Amnesty – den framskymtar på flera ställen i Arne Bengtssons egen bok – och har blivit en förevändning för statslösa ryssar i nära utlandet att påkalla Moskvas uppmärksamhet.

Så onödigt, kan tyckas.

Putin & Co märker att väst redan mäter med olika måttstockar. De tycker sig se en ny inringning av ett förödmjukat Restryssland genom framflyttade Natopositioner.

Vissa utbrytarstater ges privilegier av EU-familjen, andra inte.

När den ryska regeringen för två år sedan drev fram en höjning av priset på energileveranser genom Ukraina fick den spö för detta i väst – som länge anklagat Ryssland för prisdumpning i politiska syften!

Ingen kan på allvar hävda att ­Ryssland är ensamt om att utnyttja ekonomiska resurser mot andra. Det är inte troligt att demokratins krafter skulle ha det bättre ­förspänt om landet låg för ekonomisk fäfot.

Putin må vara brysk mot sina motståndare; många har glömt att företrädaren besköt parlamentsbyggnaden i Moskva.

Politiskt våld undanröjs inte i en handvändning, men hur länge ska Ryssland straffas för den kommunistiska diktaturens gärningar?