Jag önskar att Pär Ström (hans bok om mansförtrycket har debatterats på SvD Brännpunkt 2/1, 10/1 och 23/1) läst Susan Faludis bok ”Ställd – förräderiet mot mannen”. Där skildrar hon hela den debatt som nu förs om feministernas skuld till männens belägenhet i Sverige.

Utifrån den debatten, som fördes i USA på 1990-talet, går Susan Faludi vidare och djupare och talar med marginaliserade män i hela USA.

I flera år reser hon runt och talar med alla från kriminella ungdomsgäng, friställda varvsarbetare, baseballälskare, återfödda kristna män, manliga porrstjärnor, vanliga hyggliga män, manliga transvestiter, manlig medelklass, överklass, arbetarklass, astronauter, krigsveteraner, Sylvester Stallone och så vidare.

Hon fick en del kritik från ”feminister”, men eftersom det inte finns några enhetliga feminister, utan mängder av feminismer, fick hon också ett enormt gensvar från feminister, kvinnor och män, inte minst i Sverige.

Att säga ”feminister anser” är ­ungefär som att säga ”demokrater anser” och hänvisa till Ny demokrati. Alla som vill får kalla sig ­feminister – men när man talar om feminister måste man nämna namn.

Vad Susan Faludi med stor empati visade i ”Ställd” var hur de makthavande lämnat männen – de arbetande – i sticket:

De hade varit trogna sina företag, som plötsligt las ner. De hade älskat sitt baseballag, som plötsligt såldes till en riskkapitalist i en helt annan stad; som att sälja AIK till en risktagare i Göteborg.

De hade trott på erövringen av rymden, som visade sig kall, svart och obrukbar, de hade lemlästats i Vietnam, och kommit hem till en likgiltig eller bortstötande nation.

Vad Susan Faludi visar på är en kultur där männen egentligen ser sig svikna av sina fäder. Först – i hennes intervjuer – talar de om att ­feministerna förstört familjen och alla manliga värden, men när hon lyssnade noga insåg hon att detta bara var inlärda propagandafraser och att problemen låg någon helt annanstans.

Det fanns en tid när manlighet handlade om socialt ansvarstagande, medborgaransvar, att dra sitt strå till nationsstacken, att inte bowla ensam; men nu handlar det om att synas, mer än att handla för det allmänna bästa, att bli ett märkesnamn, ett varumärke istället för en utmärkt människa, att sälja sig själv istället för att handla, typ Janne Josefsson och Jan Guillou, som numera förstärker sina varumärken i vilka program som helst, bara de syns.

Det är ”kulturen”, tänker Faludi, som ”feminiserar” män och gör dem till shoppare, konsumenter, utställningsobjekt, utsmyckningsobjekt – inte kvinnorna och inte ­feministerna.

Men det passar de makthavande skikten perfekt att slippa ansvaret för sina svek, friställningar och utförsäljningar och låta skulden falla på ”feminister”.

Och det är här jag vill utmana Pär Ström. Tror han verkligen att det är feminister som marginaliserat de förut användbara killarna i bruksorterna? De som nu gjorts överflödiga?

Feminism handlar om kvinnors ­frigörelse; för mig har den aldrig någonsin handlat om könskrig. Det är maktens osynliga regissör som sagt: Vill ni bli fria? Då är det krig!

Mellan 1990 och 2004 mördades 456 kvinnor i Sverige. Under samma tid mördades 2179 män, nästan alla av andra män.

Det samkönade mansvåldet är i det närmaste outhärdligt; men det är inte feminister utan makten och medierna som betraktar det interna mansmördandet som nästintill normalt och som föredrar att skildra kvinnor som offer, inte män.

Män som vill en annan värld måste våga det allra mest tabu: de måste sluta skylla sin hemska belägenhet på kvinnor eller feminister och ta itu med varandra och det män tillfogar andra män.

Den dagen de vågar det, den dag de vågar sätta sig upp mot makten, blir början till en ny värld.

• Pär Ström svarar Maria-Pia Boëthius i spalten här intill.

MARIA-PIA BOËTHIUS

journalist och författare