På våren 1862 bestämde sig självhärskaren Alexander II för att inställa alla ryska segerfester utom den över slaget vid Poltava.

I Sverige spreds ett visst ursinne, främst i det liberala lägret. Där trodde man på allvar att tsarriket hade för avsikt att erövra Sverige och där ojade man sig för landets försvarskraft. Skarpskytteföreningar paraderade och en penninginsamling organiserades för att resa en staty över Karl XII – alla sanna liberalers hjälte.

Statyn kom på plats men inte mycket mer. Ryska riket var ännu utmattat och förödmjukat efter ­fiaskot i Krimkriget (1853–56). Det hade nog med problem på hemmaplan, särskilt bland kuvade befolkningar.

1863 reste sig polackerna, för vilken gång i ordningen? Livegenskapen – en skamfläck som hämmade både jordbrukets och industrins utveckling – måste undanröjas. Ryska ekonomin behövde utländskt kapital för att exploatera dolda tillgångar. Kejsar Alexander hade ett reformverk framför sig.

I långa stycken lyckades han. ­Europeiska affärsmän och industrialister drogs som lämlar till den ryska marknaden. Där fanns billig arbetskraft och rika naturfyndigheter. Där fanns järnväg att bygga och olja att pumpa.

Bröderna Nobel var tidigt ute. Svensk verkstadsindustri skulle följa efter. Och storfurstendömet Finland fick vid denna tid faktisk autonomi, med egen bank och pengar och fungerande lantdag.

Varken Sverige eller Ryssland behövde kriget under det hektiska 1800-talet. Poltava 1709 hade kunnat sätta punkt för rysk-svenska fientligheter. Nu blev det i alla fall början till slutet som kom exakt hundra år senare. Följaktligen närmar vi oss ett jubileum – eller rättare sagt två.

Förlusten av Finland blev i det långa loppet en vinst för Sverige. Sedan 1809 har landet åtnjutit yttre fred. Det har förskonats från inbördeskrig och blodiga etniska konflikter. Det har byggt upp tillit där missämja tidigare rådde.

Finsk-svenskt industrisamarbete och svenska Rysslandsinvesteringar blomstrar. Utan den svenska arméns nederlag 1709 och småstatsväldets undergång hade detta sett mycket annorlunda ut.

Visst är det värt att fira.

Det borde ske genom att vi skaffar oss en ny mental bild av Ryssland och det ryska. Förr­förra sekelskiftets rysskräck bland militär och högborgerlighet var en olycka.

Sverige återförsäkrade sig hos en makt som framtvingade första världskriget. Det svenska etablissemanget önskade uppslutning på tysk sida. Det skördade revolution i Ryssland och riskerade ett rött Finland. Dåraktigheten överlevde sovjetepoken. Moskva ska, liksom Petersburg, hållas kort.

Denna attityd har ingenting med realism och realiteter att göra. Ryssland är en europeisk makt, det talar ett språk som förstås i det övriga Europa och har förmågor och tillgångar som detta behöver.

Sverige är en europeisk aktör bland andra, med en ekonomi som går glänsande och mångas ögon på sig. Svenskt näringsliv blickar idag österut och uppträder med samma målmedvetenhet i sina ryska kontakter som SKF och LM Ericsson en gång gjorde.

Detta borde prägla vår allmänna hållning till Putins land.

Så är det tyvärr inte riktigt. ­Ledande opinionsbildare anser, i tid och otid, att Sverige ska markera mot Ryssland. Detta lands säkerhetsintressen erkänns inte som legitima på ­samma sätt som andra länders.

Den svenske utrikesministern avkrävs kommentarer om rysk inrikespolitik (Ryssland har dock slutat blanda sig i svensk!) och när han uppträder som han ska, det vill säga diplomatiskt, får han på huden.

Ärligt talat: är det underligt att det tar tid för ett så stort samhälle som det ryska att gå från olika former av envåldsmakt till verklig folkmakt, demokrati? Hur lång tid tog det inte för Sverige att göra sig av med gammal bråte?

Europeiseringen av Ryssland kan inte lyckas om andra europeiska makter är likgiltiga eller fientliga till vad som händer där. Landet moderniseras nu i snabb takt, ekonomiskt och politiskt.Putins starka ställning kan inte förklaras som resultat av repression eller manipulation; motkrafternas svaghet är väsentligen självförvållad.

I det svenska samhället ökar inslagen av repression och övervakning; också hos oss är motkrafterna svaga och illa organiserade.

Sanningen är att européerna behöver Ryssland, som för hundra år sedan. Ryssland behöver också européerna men har rätt att bli respekterat av dem. Det ska inte jämt och samt betraktas med särskild måttstock.

Ingen utdefinierade Italien från den europeiska gemenskapen trots att landet, efter fascismens fall, i decennier var genompyrt av korruption, terrorism, maffiavälde och en sammanblandning av politisk makt med ekonomisk.

Tsar Peters framträngande till Finska viken var ingen egentlig förlust för oss och innebar ingen allvarlig fara. Det var förutsättningen för att Ryssland skulle nås av Väst. Sveriges Östersjöimperium saknade all bärkraft; med en förnuftig politik hade vi undgått tre ytterligare krig.

Inte bara den ryska marknaden, också den ryska kulturen – musiken, litteraturen! – bär på en enorm rikedom.

Nästa år, 2009, borde vi därför fira inte bara ett tvåhundra- utan också ett trehundraårsjubileum. Och svensk Rysslandspolitik borde vara öppet välkomnande. Framsynt och försonande.