Feminismen har länge bedrivit en psykologisk krigföring. En part är förfördelad, misshandlad, fråntagen sina demokratiska rättigheter, i det tysta misstolkad och osedd.

Genom att lyfta fram alla oförrätter utses en förövare – mannen. Feminismen pekar på ojämlikheten i maktbalansen mellan könen, vilken förvisso är ett sätt att beskriva den olikhet som finns mellan mäns och kvinnors levnadsvillkor.

Problemet med maktbegreppet som grund för våra tolkningar av vad som sker är att det förutsätter en utövare och ett offer. ­Bägge rollerna har en funktion i ett gemensamt maktspel.

Utan den ene kan inte den andre fungera. Offer har i alla tider kunnat tillskansa sig förmåner av dem som tycker synd om offret.

Det man inte debatterar är det psykologiska pris som samhälle och individer tvingas betala genom denna krigföring. Resonemanget om maktfördelningen som förklaringsmodell lurar oss att tro att situationen uppstått genom ett medvetet maktutövande från mäns sida.

Det finns alltid sådana exempel att ta fram i ett samhälle, men de utgör tack och lov undantagen inte normaliteten. (Dessa exempel är inte acceptabla och kräver sin hantering.)

Det är betydligt vanligare att män och kvinnor agerar utifrån sina egna livserfarenheter och samtidigt omedvetet förutsätter att dessa är överförbara mellan ­könen. Man lever i tron att det andra könet ser på verkligheten på samma sätt. Därför förutsätter män i allmänhet att kvinnor i allmänhet har samma villkor. Vilket de inte har. Man utgår ifrån att likheten är mallen.

Det är just maktresonemanget som gör att jämställdhetsutvecklingen har så svårt att få fäste hos gemene man. Alltför många kvinnor och män känner inte igen sig i tolkningarna och de konsekvenser som dras baserat på desamma.

Den stora massan följer inte ­feministerna. Många män har alltför länge varit tysta i debatten – för hur skall man kunna försvara sig som omedveten utövare?

Genom att de oacceptabla exemplen används för att bekräfta behovet av krigföring uppstår ett ”ointresse” hos flertalet män.

Ett mindre antal ”erkänner” sig till feminismen med Göran Persson som ett exempel. När man lierar sig med fienden i ett krig börjar man signalera att man tänker byta sida eller vill gjuta olja på vågorna, inte att man löser problemet som ligger som grund för oliktänkandet eller konflikten.

Att män och kvinnor också är olika i en del avseenden är känt och diskuterat sedan början av 1900-talet och verifierat genom forskning. Men det är valet av tolkningsmodell som är problemet när vi vill lägga tolkningarna som grund för olika aktiviteter som skall förbättra allas villkor i samhället.

Feministerna har aldrig accepterat att diskutera tolknings- modellen. Könsmaktordningen är lag. Därmed tvingas både män och kvinnor in i ett syn- sätt som flertalet instinktivt tar avstånd ifrån.

Man känner inte för att slåss med dem man lever tillsammans med. Man vill göra världen mer jämlik och mer jämställd, men inte till priset av ett könskrig. Resonemanget vinner inte massans gehör.

I Sverige har vi sedan länge utvecklat ett förhållningssätt till konflikter som innebär att vi vill lyfta fram våra olika åsikter, synsätt och tolkningar till diskussion för att finna den gemensamma grunden som vi sedan kan hantera olikheterna utifrån.

Det sker inte genom krigföring. Vi vet idag vad det är som behöver förändras. De flesta anser att det är självklart att människor oavsett kön ska ha lika förutsättningar. Det är inte OK att man ­betalar olika för samma jobb. Inte heller att den ena gruppen tror att det bara är de själva som kan arbeta med vissa jobb.

Det är inte OK att kvinnor ska behöva anpassa sig till den manliga mallen i arbetslivet. Men är det inte just detta som vi behöver hjälpas åt att lösa? Det är tillsammans vi finner lösningarna.

Med en gemensam grund kan vi använda skillnaderna för att berika oss alla. Det kräver dock respekt för varandra, acceptans av olikheterna och att jag själv kan tolerera den olike.

Gunnila Masreliez-Steen är ägare till Kontura International. Hon har utbildat tiotusentals män och kvinnor i arbetslivet om likheter och olikheter mellan män och kvinnor. Inbjuden av Europakommissionen som talare på Internationella kvinnodagen 1995 och av EU-parlamentet på kvinnodagen 2000.