God kompetensförsörjning är en avgörande konkurrensfaktor för ett lands näringsliv. Samtidigt som arbets­kraftens rörlighet ökar blir svenskarnas skatt på arbete allt ­högre jämfört med länderna omkring oss. Detta reser frågetecken kring svenska företags framtida förutsättningar att klara kompetensförsörjningen i en kunskapsdriven ekonomi.

Det finns en bred politisk enighet om att vi bör ha en skattefinansierad välfärd som tryggas av en växande och öppen ekonomi med internationellt konkurrenskraftiga företag. Det finns också en insikt om att konkurrenskraften förutsätter en välutbildad befolkning med relevant kompetens.

En jämförande studie som nyligen genomförts av professor Sven-Olof Lodin på uppdrag av Swedbank ­visar att de svenska marginal­skatterna på arbete i en jämförelse med omvärlden inte ligger stilla – de ökar relativt sett när ett antal andra länder väljer att minska skattebördan på arbete.

Studien visar att avståndet från 2005 till 2007 växer inte bara till EU-länder med betydligt lägre skatt som Estland och Litauen, utan även till relativa högskatteländer som Norge, Frankrike och Finland som under senare år sänkt sina högsta marginalskatter.

Att vi har de högsta skatterna på arbete är i sig inget nytt. Men att den svenska skatte- och avgiftsbelastningen på arbetsinkomster i förhållande till BNP är 50 procent högre än EU-snittet och 24 procent högre än i Danmark – som har näst högst belastning – är nog en överraskning för de flesta.

Sverige kommer att ligga i särklass högst avseende skatte- och ­avgiftsbörda på arbetsinkomst även efter att regeringens jobbskatteavdrag får genomslag i statistiken.

Valet av ett högt skattetryck är ett resultat av politiska prioriteringar, där avvägningar görs mellan bland annat fördelningspolitiska mål och incitament för arbete och entreprenörskap. Dock förutsätter detta system att vi hela tiden utvärderar skatternas effekter på ekonomin och på vår förmåga att utveckla, behålla och attrahera kompetens.

I den av regeringen nyligen publicerade rapporten ”Sveriges företagande och konkurrenskraft” noteras att den svenska avkastningen på utbildning är avsevärt lägre än OECD-snittet. Dessutom är utbildningens effekter på framtida inkomst i Sverige ännu svagare än vad som framgår, då avgiftsfri utbildning och studiestöd förbättrar den svenska positionen.

Den låga utbildningspremien beror till betydande del på höga marginalskatter på arbete. En låg utbildningspremie riskerar att leda till att den enskildes utbildningsval i lägre grad motsvarar arbetsmarknadens behov och till att ett stort antal ambitiösa, välutbildade svenskar väljer att flytta utomlands.

Den låga utbildningspremien gör lite drastiskt formulerat att vad som är viktigt för arbetsmarknaden blir mindre viktigt för studenten. Företags efterfrågan på kompetenser får helt enkelt ett begränsat genomslag.

Risken för att svenska företag kommer att få allt svårare att behålla talanger är högst verklig. En allt intensivare internationell tävlan om talangerna kombinerat med en svensk beskattning av arbete som avviker mer – inte mindre – från omvärlden, hotar att förvärra situationen.

I den finansiella sektorn ser vi tydligt hur möjligheten att locka och behålla talanger är en avgörande framtidsfråga. Undersökningar visar också att den svenska finanssektorns medarbetare ser skatter som en ödesfråga för vår konkurrenskraft, då många viktiga medarbetare har möjlighet att arbeta i länder där såväl löneläge som skattenivå bidrar till en högre ersättning.

Menar vi allvar med satsningen på Stockholm som attraktiv finansplats för internationella företag måste vi säkerställa att Sverige också är ett attraktivt land att ­arbeta i för medarbetare i dessa företag.

Jag tror inte att någon i finansbranschen eller i andra sektorer förväntar sig att vi ska kunna tävla med exempelvis London gällande vare sig lönenivåer eller skatter. Det finns naturligtvis många andra variabler som styr beslutet om att flytta till eller ifrån ett yrkesliv i Sverige. Men skattenivåerna är viktiga, inte minst ur ett signalperspektiv.

Redan vid inkomster på drygt 300000 kr, nära nog fördubblas marginalskatten till en nivå på omkring 52 procent. Detta innebär att vi redan på medelinkomstnivå i Sverige har en marginalskatt som är högre än den högsta nivå som gäller i övriga EU-länder, med viss reservation för Danmark.

Räknas arbetsgivaravgiften in är belastningen dock högre än på den högsta danska nivån. Det leder till att många unga medarbetare i ­finansiell sektor idag har 52 procent i marginalskatt redan under sina första yrkesår och att skatte- och avgiftsbelastningen för arbetsgivaren är betydligt högre än i konkurrentländerna.

Utifrån kartläggningen av skatternas internationella utveckling och utifrån konstaterandet om kompetensförsörjningens avgörande betydelse för svensk konkurrenskraft och välfärd behövs en strategi för utveckling av relevant kompetens och för att denna kompetens ska behållas i landet. Detta berör utbildningspolitik och näringspolitik, men också en översyn av belöningen av individers arbete genom skattepolitiken.

Ett slopande av värnskatten – en reform som ibland diskuteras – skulle komma alltför få svenskar tillgodo. En sänkning av den statliga inkomstskatten från 20 till 15 procent skulle vara en mer kostsam, men också mer verkningsfull reform.

Som nämnts får många akademiker idag redan under sina första arbetsår en marginalskatt på omkring 52 procent. Den föreslagna förändringen skulle sänka denna nivå till 47 procent och ge fler hälften kvar av de första arbetsårens löneökningar.

En hållbar skattepolitik måste möjliggöra god kompetensförsörjning i svensk ekonomi på både kortare och längre sikt. Svenskt näringsliv, och unga svenskar som överväger var de vill utöva sitt yrke, behöver en signal om att svensk politik prioriterar arbetet för att utveckla och behålla kompetens.

Goda möjligheter för svenskt ­samhälle och svenska företag i kampen om talangerna är ett ­allmänintresse och en av våra ­viktigaste framtidsfrågor.