Till följd av landets tumultartade tillkomst finns inom Pakistans gränser en mängd olika folkslag, ­etniska grupper och religioner. Majoriteten av invånarna upplever sig inte som pakistanier utan som punjaber, balocher, kashmirer och så vidare.

Följaktligen finns ingen homogen pakistansk nation, vilket minskar viljan att underordna sig centralregeringen. Till detta kommer allvarliga motsättningar mellan olika folk, grupper och religioner.

Mordet på Benazir Bhutto mitt ­under en hetsig valkampanj aktualiserar frågan om staten Pakistans fortsatta existens. Erfarenheten visar att den enda institution som förmår hålla ihop Pakistan, när det verkligen gäller, är landets armé.

Detta är en viktig anledning till att Pervez Musharraf länge strävat efter att förena presidentskapet med befattningen som arméchef.

Pakistans armé förutsätts emellertid inte bara ha en bevarande, utan också en utvecklande, funktion. För att landet skall kunna bli en stabil demokrati krävs att medborgarna utvecklar en nationell identitet, att de känner sig som pakistanier. Tanken är att armén genom sin enhetliga karaktär, styrka och synlighet skall utgöra en symbol som bidrar till att främja den uppgiften.

Armén uppfattas också som ­garant för att landets kärnvapen inte kommer på avvägar. Musharraf har understrukit att kontrollen av dessa vapen är betryggande.

Han har nyligen signerat ett dekret som ger ordföranden i Pakistans nationalkommando (National Command Authority) det övergripande ansvaret för kärnvapnen. Den positionen innehas av presidenten. Frågan är vad som händer om han blir avsatt utan att omedelbart få en fungerande efterträdare. På den punkten förekommer delade meningar.

Pakistan har, åtminstone tidigare, varit en känd källa för spridning av känslig teknologi. Iran har fått hjälp med centrifuger för nukleär anrikning och Nordkorea skall ha gjort förbjudna affärer med Pakistan.

Vanligen beskylls Dr Kahn, den ­pakistanska bombens fader, för att ligga bakom transaktionerna. Det ter sig dock föga troligt att dessa affärer kunnat genomföras utan medverkan från politiskt och ­militärt håll.

Till Musharrafs fördel talar emellertid att han var den som slutligen satte stopp för Dr Kahns framfart.

Självfallet har Pakistans armé också den traditionella uppgiften att försvara landet mot yttre fiender. Efter tre krig mot Indien ter sig denna uppgift central, särskilt som den konfrontationen bidragit till att rumphugga den pakistanska staten. Och konflikten om Kashmir är långt ifrån löst.

Den 28 november avgick Musharraf som arméchef, vilket gjorde det möjligt för honom att dagen därpå inleda en ny presidentperiod. Som arméchef har han ersatts av den mest seniore generalen, Ashaf Kayani. Med tanke på arméns avgörande roll, och att Musharraf själv valt ut Kayani, torde skillnaden mot tidigare bli tämligen marginell.

För att det skall hända något allvarligt krävs förmodligen en söndring inom generalskollegiet. Då kan landet splittras upp genom att olika folkslag som punjaber, balocher, kashmirer och andra bildar egna stater. En sådan tradition finns redan. Först lösgjordes Pakistan från Indien, sedan förvandlades östra Pakistan till Bangladesh.

En uppdelning av Pakistan i småstater skulle bland annat medföra att en av Washingtons viktigaste allierade i kriget mot terrorismen föll bort. Vad amerikanerna fruktar mest av allt är att Pakistan förvandlas till en fallerad stat i stil med Somalia som sedan tas över av fundamentalistiska krafter.

Detta skulle betyda att de pakistanska kärnvapnen övertogs av en svuren fiende till USA. Troligen skulle Washington känna sig tvingat att ingripa militärt för att hindra en sådan utveckling.

Pakistan kunde också delas upp i den folkrika Indusregionen och de bergsområden där talibanerna och al-Qaida redan är starka. Detta skulle kanske göra kärnvapenfrågan mindre akut, men ingalunda underlätta kriget mot terrorismen.

Allt mer tyder på att dagens analyser av den pakistanska krisen har fel fokus. Fortsättningsvis bör vi noggrant följa det som sker i och med landets militärledning. Börjar den krackelera måste man räkna med ytterst allvarliga konsekvenser − splittras armén splittras ­Pakistan.