Handel med människor är den tredje största formen av organiserad brottslighet, efter handel med narkotika och vapen. Varje år säljs och köps 600000-800000 människor över nationsgränserna. Det är unga kvinnor och barn som drabbas hårdast. De förvandlas till en vara, prissätts och säljs till den som är beredd att betala. Offren har tvingats, lurats och hotats i syfte att utnyttjas av andra. I många fall rör det sig om sexuella övergrepp. Detta kallas för trafficking.

Byggnads ordförande Hans Tilly likställer denna avskyvärda människohandel (SvD Bränn- punkt 19/12) med de arbetare från nya EU-länder som kommer hit för att jobba, tjäna pengar och bygga en framtid för sig och sin familj.

Jämförelsen är ett slag i ansiktet på alla de människor som faller offer för människohandel.

Hans Tilly undrar vilka åtgärder regeringen vidtar för att ta itu med ”jobbtrafficking” i EU. Tillys inställning är skrämmande. Att människor använder sig av EU:s fria rörlighet för tjänster, varor, personer och pengar är inte ett problem. Det är en möjlighet.

Utländska arbetare i Sverige lyder under våra skydds och minimi- lagar som bland annat reglerar arbetstid och arbetsmiljö. De problem med arbetsförhållanden som Tilly målar upp i sin artikel är säkert verkliga. Det rör sig i så fall om brott mot svensk lag. Facket och myndigheter bör agera kraftfullt när liknande fall uppdagas. Att utifrån detta jämföra utländska arbetare med offer för trafficking är absurt.

Förklätt i ordet solidaritet vill Byggnads begränsa rörligheten i EU. I Lettland firade man EG-domen, man firade öppenheten och möjligheten att konkurrera på en fri marknad. I Sverige jämförs de lettiska ­arbetarna med offer för människohandel.