Det är hög tid att regeringen markerar mot den rysk-tyska fossilgasledningen i Östersjön. Inställningen till gasledningen är en test på vilken vikt regeringen egentligen lägger vid ett ekologiskt hållbart samhälle.

Om regeringen godkänner att gasledningen placeras ut innebär detta också en tyst acceptans av ökade klimatutsläpp och allvarliga miljörisker för Östersjöns känsliga ekosystem.

Frågan om gasledningen är politisk. Därmed bör den tas till riksdagen för avgörande. Men Fredrik Reinfeldt har hittills beskrivit frågan som en tillståndsfråga där regeringen i princip inte har ­något att säga till om.

Denna verklighetsbeskrivning av FN:s havsrättskonvention rimmar illa med den verkliga ­juridiken. När företaget Nord Stream gjort den miljökonsekvensbeskrivning som det måste göra, har Sverige alla möjligheter att stoppa en gasledning med hänsyn till miljökonsekvenserna ­eller att alla sträckningar inte utretts tillräckligt.

Sverige har möjligheten att hänvisa till EU:s lagar om miljökonsekvensbeskrivningar. Detta ­regelverk ger enligt Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet, medlems­staterna stora möjligheter att ställa hårda miljökrav.

Om den svenska regeringen vill ta en rättslig strid kommer man enligt Mahmoudi sannolikt att vinna. Den svenska regeringen har emellertid valt att inte ta strid med ­företaget utan enbart haft åsikter om sträckningen. Motiv till att ta en sådan strid saknas inte.

Ända sedan Ryssland och Tyskland ­offentliggjorde sina planer på att bygga en 120 mil lång fossilgasledning på Östersjöns botten har det varit oro i de länder som ­berörs.

Östersjöns miljö är mycket känslig. En ledning på havsbotten riskerar att rubba den biologiska balansen och inte minst skapa stora miljöproblem genom den mängd dumpade minor som finns spridda på havsbotten.

Problem för exempelvis fiskerinäringen och inte minst säkerhetspolitiska aspekter har väckt berättigad debatt. Inflytande­frågorna har likaså varit stora – för oss i Sverige eftersom svensk ekonomisk zon berörs – men också andra grannländer som påverkas på olika sätt av ledningen.

Detta gäller inte minst de tre baltiska staterna som krävt att en ledning på land ska utredas. Just sträckningen har varit en central del i debatten.

Miljöorganisationerna i området har tillbakavisat en något förändrad sträckning på havsbotten då det inte löser miljöproblemen utan flyttar bara runt dem till ett annat område.

Döm av vår förvåning när miljö­minister Andreas Carlgren för några veckor sedan slutligen annon­serade den svenska rege­ringens ståndpunkt inom Norden och EU. Den ska ”kräva en alternativ sträckning på havsbotten” i den miljökonsekvens­beskrivning som Nord Stream nu arbetar fram.

Regeringen vill att gasledningen ska gå närmare kusten hos de tre baltiska länder som helt motsätter sig planerna på en havsbaserad ledning.

Det dröjde inte länge förrän gaskonsortiet framförde positiva kommentarer kring det som lanserats som ”tuffa krav” av den svenska regeringen. För konsor­tiet är det naturligtvis guld värt med en debatt inom EU som till slut bara handlar om var ledningen ska dras på havsbotten – inte om de övergripande miljömässiga aspekterna ­eller de säkerhets­politiska dimensionerna.

Tidigare undersökta rörledningsalternativ över land grans­kas inte som alternativ av Nord Stream eftersom företaget och dess huvudägare Gazprom vill kunna förbikoppla de baltiska länderna.

Hur kan den svenska regeringen välja att ta öppen strid med baltstaterna, men inte med gasindustrin?

Det vore ett svek mot den klimatdiskussion som pågår. Varje fastlåsning i miljardinvesteringar i naturgas försenar investeringarna i förnybar alternativ energi.

Tvärtom bör regeringen motarbeta ­sådana maktpolitiska ­ambitioner och sätta klimatet och Östersjön i främsta rummet ­genom att kräva att Nord Stream redovisar en alternativ sträckning över land.

Den grenledning till Sverige som funnits med i tidigare planer innebär att vi på ­allvar får in storskalig fossilgas i svensk ­elproduktion.

Det parlamentariska läget om gasledningen i Östersjön är i dag högst osäkert. Riksdagsledamöter inom alliansens partier har riktat skarp kritik mot planerna.

Exempelvis har folkpartiets Carl B Hamilton ställt berättigade krav på att regeringen ändrar sig och i stället kräver att ledningen dras på land. ­Hittills har kraven inte blivit hörsammade.

Vi och våra tre partier avser att tillsammans agera i riksdagen för att se om det finns tillräckligt stöd för att motsätta sig en gasledning i Östersjön.

Våra krav till regeringen är:

Regeringen ska ta tydlig ställning mot planerna att lägga en gasledning i Östersjön.

Samordna politiken med de and­ra Östersjöstaterna som motsätter sig att ledningen läggs på havsbotten

Regeringen ska stödja de baltiska staterna och Polen i deras ­ansträngningar inom EU för att Nord Stream ska utreda en dragning på land.

Tydligt och klart ta avstånd från planerna på att bygga en grenledning till Sverige från den aktuella gasledningen.

Det är hög tid att regeringen tar frågan till riksdagen så att vi kan få ett ställnings­tagande som har parlamentariskt stöd. Eftersom det inte kommer någon proposition till riksdagen avser våra tre partier att väcka ett gemensamt utskottsinitiativ för att få en demokratisk förankring.

Regeringen är ingen myndighet som tvingas utfärda tillstånd in blanco.

Frågan om gasledningen påverkar många sektorer av samhället och är därmed en politisk fråga att ta ställning till. Rege­ringen måste sluta gömma sig bakom ­paragrafer och i stället våga ta ställning för Östersjöns miljö.

Mona Sahlin partiordförande (s)

Peter Eriksson språkrör (mp)

Lars Ohly partiordförande (v)