Eva Kärfve ställde i sin replik 28 juni i ADHD-debatten en intressant fråga. Hon tror att en neuropsykiatrisk diagnos innebär att den som fått diagnosen därmed befrias från ansvar och undrar, med all rätt: "I vilka sammanhang kan en människa sägas vara ansvarig,- för att inte säga rättskapabel?" Hon för resonemanget vidare genom att ställa "en existentiell hållning - som fick sitt starkaste uttryck i Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs existentialism" emot dagens essentialism, "som hävdar att människan är förhandsprogrammerad av sitt DNA." Varefter den slutliga frågan formuleras: "Hur långt ska vi rutscha i denna intellektuella utförsbacke innan Åsa Moberg börjar ana oråd?"

Problemet är väl att jag uppfattar existentialismens närmast religiösa tro på människans fria vilja som en dogm utan verklighetsförankring. I januari 1999 var jag i Paris på en 50-årsminneskonferens kring Det andra könet. Då gick jag på väg mellan hotellet och Sorbonne förbi några uteliggare. Samma tre uteliggare varje dag. Varje gång undrade jag: Vad skulle Simone de Beauvoir och Sartre ha sagt om deras tillvaro? Bodde de på gatan av fri vilja? Om svaret är ja, betyder inte det att existentialismen har en närmast fascistoid människosyn?

Om vår tillvaro är ett uttryck för vår vilja har dessa människor, liksom de flesta jag känner, uppenbara viljedefekter.

Vissa av dessa brister beror på att folk saknar pengar att göra det de vill. Skaffa en bostad till exempel. Andra är av annat slag. Även de förmögna lider psykiskt. Hela mänskligheten lider av det som Kärfve beskriver som ett problem för barn som känner sig tillintetgjorda av en neuropsykiatrisk diagnos: en förvirring kring vad som är de själva och vad som är "skadan".
Identiteten är svårfunnen, alltid står något i vägen: vad är jag och vad är min förmögenhet? Vad är jag och vad är min titel? Vad är jag och vad är min hudfärg?
Mitt kön? Min hörselskada? Synskada? Min förlamning? Vad är jag och vad är min depression? Vad är jag och vad är min mani?

I de senare två tillstånden blir frågan om den fria viljan ställd på sin spets, eftersom en och samma människa byter personlighet och vilja. Och då talar vi om hela personligheten, från matsmak och musiksmak till personlig utstrålning och omdöme. Har man sett det några gånger blir man allt mindre benägen att tro att man själv gör det man gör av fri vilja.
Jag känner få människor som lyckats skapa sig en tillvaro som liknar något de vill ha. Tänk om viljan är en talang bland andra: somliga har den, andra har den inte.
Somliga kan träna upp den, andra kan det inte. De som har en krage tar sig i kragen, men vad ska resten göra?

Tänk på viljan som på musikaliteten. Själv skulle jag gärna vilja vara musikalisk, men det hjälper inte mycket!

Jag är dock tyvärr tillräckligt musikalisk för att höra hur falskt jag sjunger. Någon enstaka gång lyckas jag ändå sjunga rent, viljet också är obegripligt. Oftast inträffar detta när jag inte anstränger mig att sjunga rent, när viljan är urkopplad. Inom kort kan man säkert visa bilder på vilka delar av hjärnan som inte fungerar på oss som sjunger falskt.

Jag har en annan liknande dysfunktion: jag saknar orienteringsförmåga. Inte heller där hjälper det hur mycket jag har för avsikt att gå eller köra i rätt riktning.
Jag väljer fel. Alltid. Även när jag tänker: den här gången ska jag välja "fel", för då måste det någon gång bli rätt. Det blir fel i alla fall.
Mitt liv blev enklare när jag efter min 50-årsdag insåg att jag lider av detta handikapp: dysgeografi kallar jag det. Jag ber numera alltid om hjälp. Man kan hävda att det är ett litet handikapp som saknar praktisk betydelse, men så ofta som det har fått mig att tacka nej till olika saker tror jag inte det. Jag tror att det i olyckliga fall kan bli grund för social fobi och panikångest, kanske social isolering.

Jag har vilja, anses till och med mycket viljestark. Dock räcker inte viljan för att jag ska kunna göra det jag vill.
I avgörande moment har den inte haft någon betydelse alls. Ju äldre jag blir, desto mer uppfattar jag övertron på den fria viljan som något negativt, något som ställer sig i vägen för människans glädje i livet: "Detta är inte det jag ville, alltså kan jag inte njuta av det." När jag vill mindre, planerar mindre och istället låter mig föras hit och dit av omständigheterna, får jag ut mer av livet. Människor jag möter blir mer spännande, eftersom jag får möjlighet att verkligen uppfatta dem, istället för att irritera mig på att de, eller omständigheterna kring dem, inte är som jag förväntade mig.

Om vilja är en begåvning bland andra är den orättvist fördelad bland människorna och fläckvis förekommande inom individerna. Då är det grymt att säga till barn att alla kan vara lika duktiga om de bara vill. En fråga som sällan ställs i samband med den fria viljan är vid vilken ålder den anses inträda i människan. Man kan knappast födas med den. Många förlorar den dessutom långt före sin död. Detta är inget kontroversiellt påstående, alltså tycks alla vara överens om att den fria viljan inte är något absolut givet. I tursamma fall finns den ett tag i mitten av livet.
Jag tror knappt det finns vilja, vare sig hos individer eller stora system. I varje fall inte i någon annan mening än som en dröm, ungefär lika långt från verkligheten som den demokratiska socialismens ideal från vardagen i det socialdemokratiska partiet, eller kristendomens ideal från vardagen i svenska kyrkan. Jag ser det som avsevärt mer barmhärtigt mot mänskligheten att försöka begripa både individers agerande och samhällens utveckling med utgångspunkt från andra drivkrafter.

Åsa Moberg
journalist och författare