Replik | Amfetamin
I tisdagens Brännpunkt tar Åsa Moberg upp damp-debatten till ny beskådan. Hon undrar varför jag kommenterat Gillberg-gruppens argument, som innebär att kritik mot neuropsykiatrin ofta står i förbindelse med scientologin.
Så är det ju, menar Moberg. Scientologerna angriper både psykiatri och amfetaminbehandling.
Men betyder det verkligen att all kritik gör gemensam sak med scientologin? Innebär det att det inte finns någon anständig punkt varifrån kritik får framföras? Inte bara samhällsvetare utan också verksamma psykiatrer kritiserar ju Gillberg-gruppen. Är alla dessa scientologianstrukna? Och den reflekterande neuropsykiater som utsätter sin egen forskning för självkritisk granskning - är också han färdig för en kur med e-meter och vitaminbehandling?

Mig veterligt har Åsa Moberg aldrig offentligt kritiserat scientologin. Det har jag gjort. Kopplingen mellan kritik och scientologi ska därför tas för vad den är - en ersättning för goda argument och ett billigt trick för att ta musten
ur debatten. Dessutom är det ett trick som importerats från den amerikanska ADHD-debatten.
Åsa Moberg undrar också varför ingen protesterar mot all psykofarmaka som numera ges till barn. Varför haka upp sig på att futtiga tvåtusen barn får amfetamin? Men är det inte så att Gillberg-gruppen går i bräschen för en kraftig utökning av denna förskrivning?

Lanseringen av amfetamin för behandling av störande handlingsmönster hos barn är ett utmärkt exempel på den medikalisering som pågår i hela västvärlden. Moberg ställer sig bakom denna trend genom att jämföra damp och ADHD med kroniska kroppsliga sjukdomar. Men ADHD är inte någon mental diabetes, och amfetamin går inte att jämföra med insulin. I måttlig dos under en begränsad tid kan amfetamin ha god effekt genom att underlätta uppmärksamhet och intellektuell fokusering hos i stort sett vem som helst. Men man har aldrig gjort studier på hur amfetamin fungerar under längre tidsperioder. Inte heller har man undersökt hur medicinerade barn fungerar som vuxna -
trots att preparatet varit i bruk i mer än sextio år.
Däremot finns det forskning som pekar i oroande riktning: djurförsök visar att amfetamin (i "låg dos") ger ohjälpliga hjärnskador hos råttor i förpuberteten. De fysiologiska förändringar i hjärnan som kunnat ses hos personer med ADHD ifrågasätts nu. Eftersom amerikanska studier bara undersökt personer som medicinerats, kan fynden mycket väl vara resultat av själva amfetaminbehandlingen.

Precis som tidigare påstår Åsa Moberg att många mår bra av att få neuropsykiatriska diagnoser. Jag har också träffat människor som säger så. Men jag har också träffat andra - barn, mest - som känner sig fullständigt tillintetgjorda.

Dagens neuropsykiatri förvandlar mönstren för mänsklig interaktion till en räcka individualiserade "beteenden", mer eller mindre åtkomliga för farmakologiska åtgärder. Oavsett vad man tycker om detta - om man tror eller tvivlar - innebär det att den handlande människan inte längre görs ansvarig. Moberg beskriver lättnaden hos människor
som lever mitt i en pågående katastrof och slipper betrakta det som sitt eget "fel". Frågan är: Vem är då ansvarig? Om vissa handlingar orsakas av en hypotetisk "neuropsykiatrisk skada" (Mobergs uttryck) - vilka kan då sägas vara ett uttryck för jaget? (Diagnosticerade barn uttrycker ofta en förvirring kring vad som är de själva och vad som är själva "skadan".) I vilka sammanhang kan en sådan människa sägas vara ansvarig - för att nu inte säga rättskapabel?

Vad som gör debatten kring neuropsykiatrin så brännande är att den berör fundamentala frågor om den mänskliga tillvaron. Krafter i vår tid verkar för att spränga samband och isolera fragmenten. Från en existentiell hållning - som fick sitt starkaste uttryck i Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs existentialism - är vi på väg mot en en stum och i förlängningen politiskt reaktionär essentialism, som hävdar att människan är förhandsprogrammerad av sitt DNA.
Hur långt ska vi rutscha i denna intellektuella utförsbacke innan Åsa Moberg börjar ana
oråd?

99F

docent i sociologi, Lund

Eva Kärfve