Den moderata statssekreteraren Ulrica Schenström avgick igår. Det var inte nödvändigt. Hon var inte ensam i jouren. Och det är människor det handlar om. Vem har inte betett sig lite olämpligt?

Hemska tanke om politiken bara ska bestå av vita riddare.

Det riktigt allvarliga i denna affär är den totala kapitulationen inför den nya ideologin journalismen. Journalismen skapar drama, för det vill läsarna ha. Det är inget att säga om.

Men politiken måste lära sig att hantera den. Och det finns andra hundar än pudlar, pitbull till exempel.

Nu verkar det som om alla vettiga politiker i alla politiska block förlorat förståndet.

Detta är återigen en löjlig skenhändelse. Att politiker och journalister tar sig ett glas ibland är självklart. Många har synpunkter på det. Men varför inte acceptera verkligheten som den är för en gångs skull.

Politiker och journalister är beroende av varandra och relationer uppstår. Man kan tycka vad man vill om det, men människor som är beroende av varandra träffas och äter tillsammans.

Så har det fungerat sedan urminnes tider. Varför hyckla om det? Är det bättre att det sker dolt?

Det allvarligaste i denna händelse är politikens totala kollaps inför journalismens ständigt stegrande behov av att skapa spännande drama med mer eller mindre kända politiker som ”skådespelare” på mediescenen.

Förstår då inte våra ledande politiker att genom att ständig ge sig för journalismens stegrande behov av nya offer underminerar man sin egen ställning och självrespekt. Och därmed respekten från väljarna. Väljarna är klyftigare än vad politikerna tycks tro.

Det är en ytterst farlig utveckling, som borde analyseras av statsvetarprofessorer som Ulf Bjereld. Men i stället för att tänka lite längre om kampen mellan journalism och politik deltar han aningslöst i drevet.

Av alla svårt medieberoende offentliga personer tar väl statsåklagare Christer van der Kwast priset. Han vill pröva om Schenström tagit en muta. Finns det någon åklagare som slösat mer med rättsväsendets resurser och förlorat fler mål än han?

Om det är en muta att betala en restaurangnota på 945 kr så kan jag säga att överåklagaren har ett sisyfosarbete framför sig. Varje dag sker den typen av ”mutor” tusentals gånger på Sveriges bättre krogar.

Det är också för sorgligt att mina egna partivänner inte kan bärga sig utan söker billiga poäng. Socialdemokrater ska hålla sig för goda för sådant.

Minns den hänsynslöshet som drabbade statsekreteraren Lars Danielsson. Och hur var det när statsminister Olof Palme mördades?

Det var en verkligt allvarlig kris, till skillnad från nu. Då var den person som hade jouren i statsrådsberedningen onykter.

Det vore nog bra för den allmänna moralen om socialdemokrater låg lite lägre i den här typen av skenhändelser. Speciellt som det inte ger några extrapoäng hos väljarna.

Genom att delta i spelet medverkar de, omedvetet kanhända, till att minska politikens anseende och därmed dess möjligheter att förändra samhället.

Mona Sahlin, som själv varit utsatt för ovanligt orättvisa medie- drev, borde också minnas bättre hur det var. Likadant med Håkan Juholt, vars uppgift bland annat är att förbereda Sverige för verklig krishantering, inte skenkriser.

Han medverkar till att Sverige nedrustar för fullt medan Putin rustar upp för fullt. Borde inte Juholt fundera på hur Sverige ska klara verkliga kriser i framtiden istället för att söka meningslös uppmärksamhet?

Visst är det lite pinsamt att regeringens alla före detta pr-konsulter från de fina m-märkta pr-byråerna inte kan bättre. Men denna fråga om politikens kapitulation inför journalismen är för viktig för att reduceras till en fråga om bra pr.

Det absolut mest anmärkningsvärda och föga uppmärksammade i denna ”kris” är den här kommentaren från chefen för TV4 Nyheterna, Ann Lagercrantz, till aftonbladet.se: ”Vi tycker däremot att det är obehagligt att journalister bevakar andra journalister på det här sättet ”.

Är inte det svaret en medie-skandal av dignitet? Vart tog de svarta rubrikerna vägen? Vem ska övervaka journalisterna, som har mer makt än någonsin?