I snitt ska Sverige utbilda cirka 8000 värnpliktiga per år de kommande åren. Men det allt mindre svenska försvaret behöver i alla fall inte trängas: totalt finns det mer än 15000 sängplatser på våra utbildningsförband.

Och trots att antalet utbildade soldater från förra året till detta halverades sjönk anslaget för hyror, löner och övningar bara med 10 procent!

Förklaringen ligger i att vi har för många kaserngrindar. Ty bakom varje sådan grind måste det finnas matsalar, bensinmackar, mässar och personalorganisationer. All­deles oavsett om förbandet har tio eller tusen soldater.

Försvaret pressas av blytunga kostnader för så kallad over-head. Därför äts den planerade besparingen genom färre värnpliktiga upp av ökade utbildningskostnader per styck.

Det tycks råda politisk enighet om att fleråriga försvarsbeslut hör till det förgångna. Numera ska försvaret, precis som alla andra statliga verksamheter, reformeras varje år.

I grunden är detta nog en bra ordning. Men om drygt två månader upphör 2004 års försvarsbeslut att gälla och ännu syns inga tecken på diskussion om den fredstida utbildningsorganisationen.

När riksdagen en gång fastslagit hur många förband det ska finnas och var de ska ligga är beröringsångesten lätt att förstå. Ingen fråga har ju genom åren uppammat ett så stort engagemang för försvarspolitiken som var våra regementen ska ligga. Inte en riksdagsledamot eller kommunpolitiker har varit ­oberörd.

Likväl måste något göras, ju förr desto bättre. Det är hög tid att överväga en ny och mer rationell grundorganisation.

Utgångspunkten måste vara stora och rationella förbandsenheter med tyngdpunkten i våra tätbefolkade regioner. Där finns goda utsikter till rekrytering av soldater och en senare karriärväxling till den civila arbetsmarknaden.

Nytt blir också att överväga vilken betydelse ett ökande nordiskt samarbete ska få för den militära utbildningen.

Kan vi slåss skuldra vid skuldra med norrmän och finnar ute i världen bör det inte finnas några hinder för gemensam utbildning och övning. Även om detta innebär att svenska granatkastarförband hamnar i Finland eller transportflygplan i Norge.

Den nuvarande regeringen planerar för betydande besparingar på försvaret. Samtliga oppositionspartier vill spara ännu mycket mer.

Även om ambitionen är att ta hem det mesta genom minskat industristöd och fler köp från hyllan kommer vi, förr eller senare, att behöva överväga vilka förmågor som ska finnas kvar i försvaret.

En ny grundorganisation måste också inbegripa dessa svåra och långsiktiga ställningstaganden.

Mycket kan dock göras nu direkt. Idag har Sverige ett enda stridsvagnskompani i 90 dagars beredskap. För bemanning av dessa tiotal vagnar bedriver vi idag utbildning på tre olika förband i Boden, Skövde och Skåne.

Det innebär simulatorer, verkstäder och övningsfält på tre ställen med totalt 120 stridsvagnar.

Det var inte så länge sedan ett regemente kunde utbilda och öva två brigader om sammanlagt 6000–7000 soldater. Idag behövs det tydligen tre förband för att utbilda ett stridsvagnskompani och hela den svenska grundorganisationen för att sätta upp huvuddelen av en ­Battlegroup.

Det har blivit mindre pang för pengarna.