Hur kan det bli så olika, är nog frågan många ställer sig med anledning av den avkunnade hovrättsdomen i det så kallade Stureplansmålet. Igår dömde Svea hovrätt de två misstänkta männen till fyra års fängelse för grov våldtäkt. I tingsrätten friades de helt för några månader sedan.

Just frågetecknen kring hur godtyckligt svenska domstolar verkar döma i sexualbrottsmål är något som jag genom åren har mött hos många människor, både drabbade kvinnor, professionella och allmänhet.

Gång på gång har jag hört våldtagna kvinnor säga att det kändes som ett slags ”rättvisans lotteri” hur de blev bemötta ­under rättsprocessen. Vissa har tur och hamnar hos engagerade polisutredare, kunniga åklagare och får en stridbar advokat vid sin sida.

Andra möter fördomar och får syrliga kommentarer från advokater, sjukhuspersonal, polis, åklagare, domare eller nämndemän.

I Stureplansfallet blir det tydligt hur olika två domstolar kan bedöma bevisningen i ett våldtäktsmål. Det har tillkommit viss ny bevisning i form av ett larmsamtal som kvinnan ringde den aktuella natten och ett intyg från kvinnans psykolog.

Men i stort är det samma uppgifter och utsagor som de två domstolarna har prövat.

Men det är viktigt att påminna om att juridiken inte bara är paragrafer och absolut sanning – om någon sådan ens existerar. Juridiken handlar i mångt och mycket också om domstolarnas tolkning av lagens bokstav.

Det är här det finns utrymme för fördomar och förlegade attityder. Det är just detta som de senaste årens debatt om synen på våldtagna kvinnor har handlat om.

Den existerande lagen är på många sätt en bra lag som värnar om kvinnans integritet, men det är i tolkningen av lagen som det ibland blir så fel.

Någon gång måste vi ta tag i det stora problemet kring sexualbrottslagen. Och det handlar inte om lagtexten. Mot de problemen hjälper nämligen inga nya lagar i världen.

Det handlar om att det fortfarande finns oerhört fördomsfulla attityder kring våldtäkt hos många svenska jurister. Den som inte vågar och vill se detta är blind eller möjligtvis hemmablind. Oviljan att se fördomarna i de egna leden är skrämmande hos vissa jurister.

Men samtidigt – låt oss idag fokusera på den dom som igår föll i Svea Hovrätt. Låt oss spika upp den på domstolar runt om i landet, på fritidsgårdar och på departement. Lyfta fram Svea hovrätts förmåga att se verkligheten som den är.

Ett nej är ett nej. Också då kvinnan har sagt ja till en början. Två män kan inte avsvära sig ansvar för att ”inte ha förstått” att kvinnan inte vill, när hon blöder, skriker och gråter.

En kvinna har inte lägre trovärdighet bara för att hon har haft avancerat sex förr.

Och – kanske viktigast av allt – Svea hovrätt har förmått att kritiskt granska männens trovärdighet och funnit att den inte höll måttet.

För det var framför allt här Stockholms tingsrätt brast i den tidigare bedömningen av Stureplansmålet. Trots att det fanns bevis för att männen hade pratat ihop sig och att de visste att det de hade gjort var fel, så slog tingsrätten bort de bevisen.

Men hovrätten gör tvärtom. Männens sms-trafik om förnedringssex och att de ska hålla tyst om det som hänt talar enligt domstolen ”för att de varit medvetna om att de utsatt NN för något otillbörligt. Hovrätten finner således att de haft uppsåt till de gärningar de gjort sig skyldiga till.”

Tingsrätten konstaterade i sin tidigare dom att de båda männens uppgifter om några örfilar och daskar på kvinnans rumpa under sexakten inte var förenlig med de mycket omfattande skador som finns dokumenterade i rättsläkarintyget.

Trots att männen så uppenbart ljög för att framställa sig själva i bättre dager ifrågasattes inte deras trovärdighet nämnvärt i tingsrätten. Också här gör Svea hovrätt helt om i bedömningen.

I gårdagens dom konstateras att de två männen ”inte alls eller endast till viss del kunnat ge någon förklaring” till att kvinnan hade skador över hela kroppen och i underlivet efter vad de kallar för ett ömsesidigt samlag.

Ibland får jag, och andra med mig, frågan om beviskraven för våldtäktsmål borde sänkas. Svaret är tveklöst nej.

Våldtäkt är ett av de grövsta brotten och också ett av de mest hatade. Vi får aldrig börja rucka på rättssäkerheten på grund av vår avsky inför de här brotten.

Men hovrättsdomen visar att det går att kombinera högt ställda beviskrav med ett mer öppet förhållningssätt till kvinnan, helt utan fördomar och utan orimliga krav på hur hon ska bete sig före, under och efter övergreppet.

Domen visar också att åtminstone en svensk domstol har klarat av det som alldeles för få andra domstolar orkar eller vågar. Nämligen att ställa mycket höga krav på den berättelse som de misstänkta männen levererar.

Det är deras sexualitet som ska granskas och skärskådas, inte kvinnans. Det är deras leverne som ska vara under lupp, inte hennes.

Det är de som har gjort fel, inte hon.