Under mina 37 år på Karolinska i Solna har jag aldrig varit med om en obehagligare konflikt. Stämningen bland läkarna är på allra lägsta nivå.
Vid extramötet i Karolinska sjukhusets aula den 2 december hindrade vakter från Securitas "obehöriga" att komma in i aulan.

Antalet vårdplatser för cancersjuka har kraftigt reducerats. Cancersjuka patienter läggs in oplanerat än här än där på olika avdelningar, t.ex. på hudkliniken som inte har erfarenhet av denna vård.
Svante Baehrendtz, onkologens divisionschef, och sjukhusdirektören Cecilia Schelin Seidegård försvarade avskedandet av Ulrik Ringborg med att denne varit mycket duglig i sin yrkesutövning, men att förtroende nu saknas eftersom han sagt sig vara solidarisk med sin personal.
Cecilia Schelin Seidegård har sagt att offentlig information och debatt om misslyckanden i vården utgör ett hot mot Karolinska universitetssjukhusets varumärke och att sådant tal därför är illojalt.

Baehrenthz och Schelin Seidegård uppgav att de flera gånger erbjudit
sektionscheferna möjlighet att ta tillbaka sin kritik, men att dessa meddelat att de står fast vid kritiken.
Universitetssjukhusets ledning har krävt att kritikerna ska frångå sin egentliga uppfattning om cancerpatienternas bristande vård.

Lyckligtvis är fortfarande läkaretiken stark, den etik som tydligt anger att en läkares lojalitet med patienterna väger tyngre än lojaliteten med administrationen.

Det är en etik som kräver att diskussion om viktiga förhållanden och grundläggande värderingar i sjukvården förs offentligt så att alla, patienter, allmänhet och anställda kan bedöma och delta.
Konflikten visar på en djup underliggande konflikt mellan två kulturer; en patient-läkare- -sjuksköterske-kultur å ena sidan och en företags-ekonomisk-administrativ kultur å den andra sidan.

Kravet på fullständig lojalitet med organisationen är rimligt i konkurrensutsatta företag eftersom kunderna kan välja andra produkter på en fri marknad. Men den högspecialiserade offentliga vården har monopol, patienten kan
inte vända sig någon annanstans. Patienterna måste därför kunna lita helt på att läkare och sjuksköterskor verkligen företräder deras intressen och inte organisationens.

Riskerar man avsked efter offentlig kritik anpassar chefer och yngre personer med karriärambitioner givetvis sina uttalanden därefter.
Den enda tumörgruppsansvariga sektionschef som inte skrev under kritiken blev mycket riktigt omedelbart utnämnd till t.f. verksamhetschef för onkologiska kliniken.

Det är nu nödvändigt att den politiska ledningen entydigt tar ställning till om läkare och sjuksköterskor ska känna eget ansvar för och vara lojala mot sina patienter i första hand eller om de blint ska lyda ledningen.

Den andra lika viktiga frågan är om den offentliga sjukvårdens förhållanden får diskuteras offentligt eller ska betraktas som företagshemligheter.

Fotnot: På tisdag ska Landstingsfullmäktige diskutera den spända situationen vid Karolinska.