Vi lever i paradoxernas land. Fråga en kvinna vad hon är rädd för och många kommer att svara ”att gå hem själv i mörkret”.
Rädslan för att bli våldtagen är högst påtaglig för en stor del av den kvinnliga befolkningen.
Rädslan kopplas framför allt ihop med ensliga parker, dåligt upplysta kulvertar och en mörk skugga som följer efter en på gatan.

Av rädsla för att bli våldtagen väljer allt fler kvinnor till och med att stanna hemma om kvällarna. Men det motsägelsefulla i detta är att det är just i hemmet de allra flesta våldtäkter sker.

Men dessa talar vi lite eller inte alls om. Dessa våldtäkter får aldrig lika stora rubriker som de mer spektakulära överfallsvåldtäkterna utomhus, trots att de är mångdubbelt fler.
Säg våldtäkt och de flesta tänker just på en kvinna som attackeras av en okänd man. En helt oskyldig kvinna, lägger vissa till och med till. Och det är hon förstås.

Men är inte alla våldtäktsoffer det?
Nej, inte i samhällets ögon, vill jag påstå.
Jag har i mitt arbete som journalist och författare studerat hur rättsväsendet bemöter våldtäktsoffer och kunnat se att det skiljer sig mycket åt beroende på vilken typ av kvinna det är som våldtagits.
Under polisutredning och under rättegångar har det gång på gång framkommit föreställningar om offrets egen skuld till det som inträffat.

Vissa våldtäktsoffer anses i det närmaste ha sig själva att skylla. De har följt med fel man hem från krogen, de har däckat på fel fest med fel kompisar, de lever ihop med fel man, de har sänt ut fel signaler.

Det här är förstås helt befängt. Ingen kvinna ska någonsin behöva beskyllas för att själv ha provocerat fram det brott hon har utsatts för.
Det är inte hennes fel – oavsett om hon blir våldtagen utomhus eller inomhus, av en okänd man eller en man hon känner.

Ändå är detta faktum. Jag har genom åren märkt att många människor både inom rättsväsendet och bland allmänheten betraktar överfallsvåldtäkterna som de enda ”riktiga” våldtäkterna, de enda sexualbrotten där kvinnan står utan skuld.

Förutsatt då att hon inte har varit ”dum” nog att gå genom Humlegården i Stockholm, för det vet ju alla att det är farligt där. Eller om hon var på väg hem från krogen, full och i kort kjol. För det vet väl alla att det kan locka en eller annan galning.
Ett stort problem med sexualbrotten är de enorma mörkertalen. Enligt undersökningar på våldtäktskliniker väljer 80-90 procent av offren att inte gå till polisen.
Överfallsvåldtäkter polisanmäls i mycket högre grad än då offret känner sin förövare.

Många våldtäktsoffer jag har mött i mitt arbete tror ofta att det inte är någon idé att anmäla. De skuldbelägger sig själva och säger sig att det inte var någon ”riktig” våldtäkt eftersom hon var full eller släppte in förövaren i sitt hem. Ingen kommer tro mig, säger många.
Det värsta är att de delvis har rätt.

Rättsväsendet visar gång på gång att det värderar kvinnor olika beroende på deras agerande. De senaste årens samhällsdebatt har visat att det fortfarande finns fördomar om att kvinnor som flirtar eller är lättklädda får skylla sig själva.
Nyligen talade jag med en kvinna som våldtagits av en man som hon följt med hem från krogen. När hon skulle göra en anmälan sa polismannen att han inte ens var riktigt säker på att det var ett brott hon hade varit utsatt för.
En annan kvinna som knivskars i benet vid en överfallsvåldtäkt fick höra av polisen att det var ”bra att hon hade yttre skador”, eftersom det gjorde henne mer trovärdig.

Jag har mött många kvinnor som inte har fått upprättelse för de våldtäkter och den misshandel de har utstått under många år, eftersom de levt ihop med gärningsmannen och haft svårt att lämna honom.
Tro inte för ett ögonblick att jag försöker undervärdera det lidande alla de kvinnor som utsätts för överfallsvåldtäkter måste uppleva. Men det går aldrig att utifrån värdera om det är värre för en kvinna att bli våldtagen av en galning i en park, än utav en man som hon känner i sin egen säng.
Men så länge vårt samhälle genomsyras av bilden att det är kvinnans eget ansvar att se till att inte bli våldtagen, så kommer många våldtäktsoffer bemötas med fördomar och oförståelse.
Debatten om våldtäkt måste flytta fokus till där den hör hemma – det är gärningsmannen som gör fel, inte kvinnan.