Det har gått 30 år sedan de svenska männen var först i världen med att få rätt till betald föräldraledighet. I år är det tio år sedan den folkpartistiska pappamånaden infördes.
Innan pappamånaden tog hälften av papporna inte ut en enda dag av föräldraförsäkringen. Pappamånaden har lett till att de flesta pappor i någon mån är hemma, men utvecklingen går sakta. 2004 togs 83 procent av alla föräldrapenningdagar ut av kvinnor.

Det är dags för Sveriges liberaler att gå vidare för att öka pappornas deltagande i familjen, stärka barnens rätt till sina föräldrar och förstärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Den ojämställda föräldraledigheten är ett problem som den politiska borgerligheten inte kan gömma i skenbart fria val eller familjens helighet.

Fp har en lång tradition av att driva jämställdhet som främjar för bägge könen att kombinera familj och karriär. Reformer som särbeskattning 1971, utbyggnad av offentlig barnomsorg på 1970-talet och pappamånad 1995 har liberal signatur.
1975 föreslog folkpartiets ungdomsförbund en lika delning av ersättningstiden i föräldraledigheten.

Målet bör vara att män och kvinnor delar lika. För att komma närmare målet uppmanar vi fp:s landsmötesombud att i dag ta ställning för en tredelning av föräldraförsäkringen. Detta blir en kompromiss mellan olika viljor inom fp som samtidigt kan bli politisk verklighet då utredningen om föräldraförsäkringen går i samma riktning.

Vi föreslår 130 dagar per del, varav två delar är öronmärkta till vardera föräldern och den tredje får hanteras fritt av föräldrarna och även kunna föras över på en tredje person.
Tredelningsmodellen finns på Island och är uppdelad i tre delar med tre månader per del och uppbyggd genom successiv utbyggnad av öronmärkta pappamånader. 2001 kom den första pappamånaden, 2002 den andra och 2003 den tredje i en föräldraförsäkring på totalt nio månader.
Både pappamånaden i Sverige och den isländska modellen har visat att ju större rättigheter män har i familjen desto mer använder de dem. Antalet
pappamånader tenderar att bli normerande för hur mycket föräldraledighet som män i genomsnitt tar ut.

Att ytterligare öronmärka föräldraledigheten är inte detsamma som att inskränka friheten. Det beror på vems valfrihet som är utgångspunkten. Könsrollerna utgör hinder mot varje människas rätt att bestämma över sitt eget liv. Könsrollerna och den maktstruktur som de skapar i hemmen måste brytas både genom privata och politiska åtgärder.

Nuvarande fördelning av föräldraledigheten är inte rationell i ett samhälle med en väletablerad tvåförsörjarmodell, där ingen ska behöva välja mellan familj eller förvärvsarbete.
Den traditionella huvudförsörjarnormen med ett manligt familjeöverhuvud finns inte längre. Familjen består av individer. Ju mer välfärdsstaten har individualiserats, desto mer har det gynnat jämställdheten.
Det finns en liberal sprängkraft att från statligt håll betrakta föräldrar som individer. Så länge som kvinnor förutsätts ta huvudansvar för familj kommer vi aldrig nå ett jämställt samhälle. Att kvinnor tjänar egna pengar och för sin försörjning blir oberoende av sin man är marknadsekonomins största feministiska förtjänst. Men arbetsmarknaden är långtifrån jämställd. Dessa skillnader uppstår inte i ett vakuum. Det är individers agerande, influerade av gammeldags könsroller som skapar orättvisorna mellan könen.

Även för barnens bästa är det viktigt att bygga upp nära kontakt. Artikel 18 i Förenta Nationernas barnkonvention stadgar att: "Konventionsstaterna skall göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnens uppfostran och utveckling."
Men detta förutsätter att föräldrar kan lita på god barnomsorg, små barngrupper, hög personaltäthet och fler pedagogiskt utbildade. Dessutom i dessa skilsmässotider där brist på jämställdhet ofta är orsaken till att barnfamiljer splittras, borde mer jämställt fördelad föräldraledighet vara en av de främsta kuggarna för en hållbar familjepolitik.

Det är inte rimligt att tillföra
pappamånader genom förlängd föräldraledighet. Forskningen visar att föräldraförsäkringen har olika effekter på kvinnornas inkomster beroende på hur länge de är föräldralediga.

Nationalekonomen Christopher J Ruhm visar i studie på data från europeiska länder 1969-1993 att kortare föräldraledigheter inte har någon effekt på kvinnors löner jämfört med mäns, medan längre har det. En förlängning av föräldraförsäkringen kan riskera att leda till en sämre löneutveckling för kvinnor.
En annan slutsats är att det som med sannolikhet gynnar jämställdheten mest är att bägge föräldrarna tar ut lika stor andel. Att fortsätta regeringens strategi - att bygga ut fler pappamånader - är behjärtansvärt men kommer inte lösa maktproblem.
Det innebär att mammorna kommer att fortsätta vara hemma och papporna kommer att fortsätta att exempelvis förlänga sin semester genom att ta ut föräldraledighet. Strategin måste syfta till att kvinnor och män tar ett lika stort ansvar.
Det finns andra idéer om hur pappornas uttag av
föräldraförsäkringen skall höjas som högre tak i försäkringen och en pappapremie. Dessa förslag bygger på tanken att papporna behöver få ekonomisk stimulans för att vara hemma. Men de stämmer inte i verkligheten, det är i de familjer där man förlorar mest på att papporna är hemma som det är vanligast att mannen väljer att vara hemma.

BIRGITTA OHLSSON
riksdagsledamot (fp)

ERIK ULLENHAG
riksdagsledamot (fp)

GUNNAR NORDMARK
riksdagsledamot (fp)

KARIN PILSÄTER
riksdagsledamot (fp)

AXEL DARVIK
riksdagsledamot (fp)

IVA PARIZKOVA RYGGESTÅHL
kommunalråd i Malmö (fp)

BRITT-MARIE LÖVGREN
kommunalråd i Umeå (fp)

BENGT OLSSON
kommunalråd i Linköping (fp)

BARBRO WESTERHOLM
f.d. riksdagsledamot (fp)
ordförande Liberala Seniorer