Min artikel på SvD Brännpunkt 20 april om religionens återtåg i politiken har väckt starka känslor. Tidningens webb-sida fylldes snabbt av kommentarer, och ledde till en mitt tycke bitvis intressant diskussion om filosofi, vetenskap och religion. Till departementet har det strömmat in ett stort antal brev, de flesta med positiva kommentarer.

Jag kan inte bemöta alla invändningar, några publicerades på Brännpunkt den 22 april, men jag skulle ändå vilja kommentera några av replikerna.

Marian Radetzki instämmer i min uppfattning att det behövs en ny upplysning, och det tackar jag för. Men sedan försöker han göra partipolitik av det, när han kritiserar socialdemokratins miljöengagemang och vår motvilja mot vinstdrivande företag i sjukvården.

Vi kan säkert ha en intressant diskussion om detta, Marian, men det är inte riktigt rätt sammanhang. Poängen med min artikel är ju att i en sådan diskussion kommer vi båda att försöka hålla oss till sakliga argument, även om vi närmar oss frågorna med kanske delvis olika värderingar. Men ingen av oss kommer att säga att vi kommit till vår slutsats eftersom ”Gud vill det”.

De båda kyrkomännen Bengt Wadensjö och Anders Arborelius för båda fram åsikten att också vetenskapen kan vara farlig. Det instämmer jag naturligtvis i. Självklart måste vetenskapen alltid utsättas för en etisk prövning, där man t ex sätter gränser för vilken typ av forskning man får bedriva. Men man behöver inte ha en gudstro för att göra sådana etiska överväganden. Kyrkan har inte monopol på begreppen etik och moral.

Min artikel riktade sig inte mot Svenska Kyrkan, eftersom jag faktiskt anser att den förtjänar respekt. Svenska Kyrkan har försökt följa med sin tid, t ex i fråga om kvinnosyn och sexualsyn. Man har också öppnat för en diskussion om att välsigna homosexuella partnerskap.

Däremot har katolska kyrkan mycket att stå till svars för. Inte med ett ord kommenterar Arborelius sin kyrkas destruktiva roll när det gäller att förebygga hiv.

Katolska kyrkan har stor makt i dessa frågor i stora delar av världen, vilket ju bl a Jesper Sundewall vittnar om i sitt inlägg, där han skriver om situationen i Zambia. Med stor makt följer också stort ansvar. Det ansvaret orkar inte katolska kyrkan ta.

Det hade räckt med en nickning från påvestolen om att det är ok att använda kondomer, så skulle hundratusentals liv kunna räddas. Men med den nye påven verkar vi få vänta länge på något sådant.

Arborelius ska fråga sig: kan det verkligen vara Guds mening att hundratusentals män, kvinnor och barn ska dö i onödan? Eller är det kanske så att de män som styr den katolska kyrkan uppfattar världen och tolkar Bibeln utifrån sin egen, mycket begränsade, erfarenhet av människors vardagsliv?

Sten-Gunnar Hedin från Filadelfiakyrkan beskyller mig för historielöshet och okunnighet, och befarar att jag förbereder lagstiftning för att sätta åt kristna.

Jag tycker att vi kan lägga invektiven åt sidan och självklart förbereds inga lagförslag med den innebörd Hedin inbillar sig. Jag har inga anspråk på att styra vad människor ska tro på. Det är vars och ens ensak.

Men politiska ställningstaganden tycker jag ska grundas på fakta och belagda erfarenheter. Om man inte gör det, riskerar man att hamna fel – t ex i sexualfrågor, där en helt naturlig och nödvändig smittskyddsinsats kan bannlysas.

Också Broderskaps förbundssekreterare Samuel Stengård reagerade på min artikel. Han kände sig kränkt. Det var naturligtvis inte min mening. Jag angrep i artikeln muslimska och kristna fundamentalister i Iran, USA och Rom. Aldrig trodde jag att socialdemokratiska Broderskapare skulle känna sig träffade.

Jag blev emellertid överraskad av att Broderskap tydligen numera så okritiskt accepterar de religiösa friskolorna. Jag tycker att det finns ett egenvärde i att barn med olika religiös bakgrund går i samma skolor, och lär sig umgås med och respektera varandra.

Religiösa friskolor är egentligen motsatsen till mångfald, eftersom man skapar skolmiljöer där bara muslimska eller kristna barn går. Jag menar dessutom att dessa skolor inte bara ökar segregationen, utan att de också snävar in barns världsbild.

Handen på hjärtat, Samuel: tror du verkligen att en muslimsk skola ger en objektiv bild av judendom, eller att en kristen skola ger en rättvisande bild av islam?

Där har vi uppenbarligen olika uppfattningar, Samuel och jag. Men inte känner jag mig det minsta kränkt för det.

Morgan Johansson
folkhälso- och socialtjänstminister