Folkhälsominister Morgan Johansson går till storms mot religionens återkomst i det offentliga rummet. Som många andra sekulariserade svenskar förvånas han över att religion fortfarande betyder så mycket för så många.

På SvD Brännpunkt 20 april förklarar han att religion är fördummande och bör hållas inlåst i den privata sfären. Fördomsfullt drar han alla troende över en kam och beskriver dem som en samling imbecilla fundamentalister.

Den kyrka jag företräder, och som i Morgan Johanssons beskrivning framstår som en dogmatisk sekt, vilar tryggt på en människosyn där det sunda förnuftet och människans fria vilja är central och där människan av Gud fått uppgiften att utforska och förstå den värld hon är satt att förvalta.

Dogmatism är för övrigt inte något som enbart förekommer i religiösa sammanhang utan är rikligt företrädd inte minst i politiska sammanhang. Även inom den akademiska världen kan synen på hur vetenskap ska bedrivas i vissa fall beskrivas som ”dogmatisk”.

Religiös tro finns i många former och religionerna omfattar människor på alla bildningsnivåer.
På ett förlegat 1800-talsmanér ställer Morgan Johansson vetenskap och religion mot varandra. Han glömmer då bort att många framstående forskare och intellektuella själva är troende, även i våra dagar. Han glömmer också bort att vetenskapen inte ger svar på livsåskådningsfrågor och att en areligiös livssyn därför inte är mera vetenskaplig än en teistisk.

Det västerländska bildningssystemet med dess högskolor och universitet har sina rötter i kyrkan och den judisk-kristna tanketraditionen var med och skapade förutsättningarna för vetenskapens framväxt i vår del av världen.

Newton, Mendel, Einstein och Heisenberg skulle aldrig ha ställt upp på Johanssons bild av tro och vetenskap.

Förhållandet mellan politik och religion är mer mångfacetterat än Johansson ger vid handen. En principiell åtskillnad mellan kyrka och stat är önskvärd, men i Sverige fick vi av partipolitiska skäl vänta länge på skilsmässan mellan kyrka och stat.
Det innebär inte att religion och politik inte alls har något med varandra att göra. Religion, liksom filosofiska, moraliska och andra slags övertygelser, sätter sin prägel på människors sätt att leva och tänka, inte enbart i det privata.

Den som är övertygad om att Gud gett det mänskliga livet ett okränkbart värde kommer att kämpa för att detta värde ska respekteras också ute i samhället. Därför engagerade sig exempelvis den katolska filosofen Jacques Maritain så intensivt i arbetet med att formulera FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.
Därför har också USA:s biskopar satt igång en kampanj mot dödstraffet.

Kort sagt, människors övertygelser sätter sin prägel på deras sätt att agera också i det offentliga livet. Det gäller även religiösa övertygelser.
Morgan Johansson skulle kanske fråga medlemmarna i Broderskapsrörelsen hur de ser på tron som en inspirationskälla till sitt politiska engagemang.
Att däremot sätta munkavle på religiösa övertygelser är diskriminerande och innebär dessutom att religionen förvisas till ett kulturellt getto, vilket bara försvårar dialogen med det omgivande samhället.

Anders Arborelius
biskop
Stockholms katolska stift