En gång för länge sedan, det måste väl ha varit i mitten av 1980-talet, hände det sig att man läste i tidningen om diskussionen i USA om religion och vetenskap. Man kunde läsa om knäppa lokalpolitiker som fattade beslut om att evolutionsteorin inte skulle få läras ut i deras skolor, i vart fall inte om inte Bibelns skapelseberättelse framställdes som lika trovärdig, och man förundrades över att det verkligen fortfarande fanns människor med en så inskränkt syn.

För det var ju så man såg det med svenska ögon. Striden mellan religion och vetenskap var en gång för alla avgjord. Kraftmätningen mellan förnuftstro, logik och vetenskap å ena sidan, och religiösa dogmer å den andra, hade startat med 1700-talets upplysning och med män som Voltaire, Rousseau och Kant som förgrundsgestalter. "Krossa den skändliga!", var Voltaires stridsrop mot den katolska kyrkan.

Kampen fördes vidare av liberaler och socialister under 1800-talet, och under 1900-talet hade vetenskapen segrat. Religionen hade trängts tillbaka in i
privatlivet, och tvingats ge upp alla politiska maktanspråk.

Men vad ser vi nu? Ja, nu behöver man inte gå till småstäder i USA för att hitta skolor som svävar på orden när det gäller Darwin. Det räcker att gå till någon av våra svenska religiösa friskolor, som sedan ett tiotal år har världens förmånligaste ekonomiska stöd av skattemedel.
I USA sitter sedan fem år en president som av allt att döma upplever att han är "on a mission from God". Han bars fram i det senaste valet genom att exploatera amerikanernas tro politiskt.

Det senaste och kanske starkaste tecknet på hur viktig religionen blivit i politiken igen, är efterspelet av påve Johannes Paulus II död. Man kan säga mycket om påven, både ont och gott.

Hans politiska dagordning var en blandning av höger och vänster: antikapitalism, pacifism och konservativ sexualmoralism. Problemet var att påvens kritik mot kapitalism, kommersialism och krig i praktiken inte fick någon effekt alls, medan hans stränga sexualmoral, med abortmotstånd och förbud mot
preventivmedel, kostat tiotusentals människoliv i form av dödsfall vid illegala aborter och aidsoffer.
Ett är emellertid säkert: under Johannes Paulus II:s tid har katolska kyrkan stärkt sin ställning politiskt, och vi kan konstatera att religionens ökande politiska betydelse snarare är en trend än ett isolerat fenomen.

Jag menar att vi därmed ser ett bakslag för vetenskap och förnuftstro. Det är i sin förlängning mycket farligt för demokratin. När religionen breder ut sig i politiken omöjliggörs all logisk diskussion.
Religiösa grundsatser kan aldrig analyseras rationellt, de bara finns där som axiom och låser all diskussion. Möjligheterna att kompromissa försvåras kraftigt. I ett politiskt system baserat på ekonomiska intressesfärer - där högern företräder de rika och privilegierade och vänstern de fattiga och lågavlönade, för att förenkla det en smula - kan man alltid göra kompromisser, vars balanspunkter avgörs av utfallet i det senaste valet.
Men baserar man sin politiska övertygelse på en
religiös tro, blir det ofta mycket svårt att kompromissa - då sätter man Gud främst.

På en resa i Iran för några år sedan - jag besökte de kurdiska områdena på uppdrag av Socialistinternationalen - mötte jag denna religiösa statsvetenskap på ett nästan övertydligt sätt. Även mycket belästa och intellektuella människor kunde utan att blinka försvara den brutala teokratin av iranskt snitt. Det var nästan surrealistiskt.
Jag minns särskilt en diskussion om homosexualitet, där företrädaren för det iranska inrikesministeriet inte kunde förstå hur vi kunde tillåta homosexualitet - ja, till och med homosexuella partnerskap.
Jag svarade, lite irriterad, att våra lagar inte grundades på fruktan för Gud, utan på respekt för varandra. Om två människor vill leva tillsammans, så är det väl bra för dem, och ingen annan lider av det. Varför skulle inte de få gifta sig, även om de har samma kön?
Först efteråt kom jag på att det faktiskt är där kärnan ligger, skillnaden mellan att närma sig politiska spörsmål utifrån en
religiös tro, och utifrån en humanistisk grundsyn.

I det ena fallet finns alltid en dogm som aldrig kan ifrågasättas. I det andra fallet står människan som sådan i centrum, och lagar och regler utgår från det. Dessa två synsätt kan inte mötas.
I USA driver nu George W Bush på för ett författningstillägg som ska förbjuda samkönade äktenskap. En sådan lag grundas inte på respekt människor emellan, utan på religiös tro. Homosexuella äktenskap ska förbjudas, inte för att det skadar någon annan på minsta sätt, utan för att det betraktas som ett sätt att sätta sig upp mot Gud.

Johannes Paulus II motarbetade preventivmedel. Ingen kan hävda att någon tar skada av att människor som inte vill bli med barn eller riskera könssjukdomar använder kondom vid samlag.

Men för katolska kyrkan blir det en blasfemi, en hädelse - och då kvittar det om barn kommer till världen oönskade, eller om hiv breder ut sig.

Jag har inga uppfattningar om religion som privatsak. Var och en får bli salig på sin tro.
För många är tron
en väldig källa till trygghet, och kyrkor och religiösa samfund gör ofta ett fantastiskt socialt och medmänskligt arbete.
Men när religionen ska in i politiken blir det livsfarligt. Det kostar liv. Homosexuella stenas i Iran, afrikanska kvinnor dör i aids efter att de har smittats av sin man. Varje år dör 70 000 kvinnor i illegala aborter, på grund av att präster och mullor tycker att kvinnan inte ska ha rätt att bestämma om graviditeten.

Historiskt är det bara en enda kraft som kunnat mota religionen bort från politiken, och det är vetenskapen. När vetenskapsmännen - från naturvetare till filosofer - tog upp kampen mot religiösa dogmer på 1700- och 1800-talen, beredde de marken för de demokratiska genombrotten på 1900-talet.
Nu står vi mitt uppe i en religiös offensiv, och jag frågar mig: var finns vetenskapsmännen nu? Tror de att mänskligheten en gång för alla är vunnen för vetenskap? Förstår de inte att demokrati och förnuftstro måste erövras för varje generation?
Förstår de inte att om detta får
fortgå, kommer också deras verksamhet att snävas in - på samma sätt som barns medvetanden nu snävas in, när de sätts i skolor där vetenskap ses över axeln, och där de religiösa dogmerna bärs fram som sanningar?

Det behövs en ny upplysningstid i västerlandet. Och vetenskapsmän och -kvinnor måste, som förra gången, gå i främsta ledet.