Valrörelsen har dragit igång tidigare än väntat, åtminstone för dem som tjänade på politiseringen av invandrarnas utsatta position i Sverige både under och efter förra valet.
Folkpartiet är ett av de partier som har smakat på frukterna av retoriken att "ställa krav på invandrare".

Folkpartiet följde realpolitikens logik i förra valet och fiskade främlingsfientliga röster och därmed inte bara räddade sig kvar i riksdagen utan också blev landets tredje största parti.

Partiet verkar välbekant med situationen i många andra europeiska länder där ett institutionaliserade och väletablerade vi-och-dem-tänkande erbjuder grogrund för de partier som vill fiska främlingsfientliga röster och vinna billiga politiska poäng.
Främlingsfientliga partiprogram stannar sällan i de partier som lanserar dem utan sprider sig också till andra etablerade partier.

De socialdemokratiska och borgerliga regeringarnas agerande i integrationsfrågor efter Ny demokratis triumf ger all anledning att hålla med Bert Karlsson och Ian
Wachtmeister som hävdat att andra partier stal deras program.

Men det märkligaste har ändå varit transformationen av folkpartiet. Med rekordfart har man gått från att vara ett parti som började sin förra valrörelse med att vilja bekämpa rasismen i Sverige till att bli en främlingsfientlig röst i den svenska politiken.
Det skulle naturligtvis inte ske om partiet inte har fått draghjälp från självutnämnda experter och ideologer med invandrarbakgrund som legitimerar sina rasistiska utspel med utseende och "insider information" från invandrargrupperna.

Om detta är en relativ ny företeelse i Sverige är det inte lika färskt i andra länder. Så gott som alla främlingsfientliga partier i Europa har använt sig av personer med invandrarbakgrund för att gardera sig mot att bli kallad rasistiska.
Märkligt nog kallas folkpartiets främlingsfientliga trumfkort - att ställa krav på invandrarna - för integrationspolitik.

Låt oss titta närmare på den integrationspolitik som folkpartiet nu förespråkar. Det hela kan
sammanfattas i partiets slogan om "arbete i stället för bidrag"; en politik som partiet lanserade i början på 1990-talet i Uppsala, men där det totalt misslyckats och lämnat efter sig ökad segregation och utanförskap.

Den syn på integration som brukar kallas för "arbetslinjen" delas av många i Sverige och förenar för övrigt omaka par som folkpartiet, oppositionen, socialdemokratin och Integrationsverket.
Detta är kanske ett resultat av att nationalekonomerna i Sverige tillåtits dominera integrationsdebatten och forskningen i Sverige

Att reducera integrationen till att gälla om man har ett arbete eller inte är inte bara ett tecken på okunskap, utan också ett hån mot historiken bakom integrationens framväxt.

Att jämställa integration med arbete är att jämställa samhället enbart med en samling isolerade individer.
Integrationspolitiken i Europa har växt fram som ett svar på saknad av gemenskap och tillhörighet i det moderna samhället och inte enbart som ett svar på arbetslöshet.
Men i dag har den
politiska och ekonomiska makten i Sverige lyckats att omformulera agendan för integration.

Ett annat problem med arbetslinjen är att en individ kan ha arbete, men ändå kringgå skattesystemet, arbeta svart, fuska med bidrag, etc och trots detta betraktas som integrerad.
Arbetslinjen drivs av en del andra länder i dagens Europa, som exempelvis av den ultraliberala italienska staten.

Det vore klokt av arbetslinjeförespråkarna att besöka de italienska landsbygderna och städerna där invandrare används som arbetsslavar utan några som helst rättigheter.

De har förvisso arbete, men sådana arbeten som bidrar att bevara de sociala klyftorna, maktstrukturer segregation och utanförskapet i samhället.
Arbete är självfallet en viktig del i integrationen, men det kan inte vara vilket arbete som helst.
Arbete är ett socialt fenomen och får sin mening i ett socialt sammanhang. Arbete måste fylla två krav för att det räknas som integrerande, nämligen att det gynnar både individen och samhället.

Att tvinga folk till
arbete, som folkpartiet hävdar, är missvisande och ger sken av att personer med invandrarbakgrund inte vill jobba.

I dag finns det hundratusentals av dessa människor i arbete och får Sverige att rulla. Det finns också tiotusentals personer med invandrarbakgrund som har sökt och söker jobb dagligen och inte får det på grund av diskriminering.
Folkpartiets så kallade integrationsprogram förnekar och därmed legitimerar diskrimineringen både på individ och strukturell nivå.

Faktum är att folkpartiet inte drivs av ett genuint intresse av att skapa ett integrerat och bättre samhälle för alla, utan av en opportunism kopierad av andra länder i Europa där fiska-röster-strategi går före humanism, solidaritet och gemenskap.

Kampen för att skapa ett bättre samhälle för alla som bor här går genom kampen mot den strukturella diskriminering som håller på att förstärkas av partitoppars realpolitik.

Fotnot: Kamali leder det europeiska forskningsprojektet The European Dilemma: Institutional patterns and politics
of Racial Discrimination. Åtta europeiska länder deltar.