1970-talet var en destruktiv tid i svensk ekonomi. Hög inflation, absurda lönekostnadsökningar, en arbetsmarknadslagstiftning som tog död på den klassiska svenska modellen med parternas fulla ansvar samt en hög arbetslöshet.
I spåren av detta kom löntagarfondsdebatten som drev viktiga svenska entreprenörer ur landet.
Det tycks som om vi några decennier senare riskerar att hamna där igen.

En del aktörer i medierna och i vissa fackliga organisationer ger i dagens högkonjunktur exempel på samma stridsdrift som en del utmärktes av på 1970-talet.

Då levde man i tron att det exceptionellt ekonomiskt lyckosamma 1960-talet bara skulle fortsätta. Så blev det inte.
I dag lever vi i en öppen världsekonomi där relationen mellan arbete och kapital drastiskt förändrats genom att den konkurrensutsatta världsmarknaden fått ett tillskott på minst en miljard arbetande.

De företag som upplevs som stora och svenska är idag vare sig särskilt stora - i internationella jämförelser - eller särskilt svenska (om man ser till
ägandet).
De många små svenska företagen syns sällan i den här debatten eftersom medierna fokuserar på de största företagen.
När Ericsson visar goda resultatsiffror så skapar det alltför ofta en fiktiv bild av att alla svenska företag oavsett storlek går lysande. Så är inte fallet.

Vi står inför ett år då en stor mängd kollektivavtal ska ingås. Dessa skapar viktiga förutsättningar för svenska företag, för jobben i Sverige, för statens finanser och för alla svenskars hushållsekonomi.
Har vi glömt bort läxorna från 1970- och 80-talens inflation och arbetslöshet? Var det mödosamma arbete som ansvarsmedvetna parter skapade när industriavtalet tillkom förgäves?

Det önskvärda är givetvis att löner fastställs på varje företag eftersom villkoren är så olika.

En hel del företag har i likhet med Ericsson resultatlönesystem. Andra företag har av bolagsstämman fastställda vinstdelningssystem.
Det är således inte bara lönen som är väsentlig att titta på när man bedömer den totala arbetsersättningen.
Vi har under
åtskilliga år lärt oss en läxa: höga nominella lönepåslag leder inte till ökade reallöner. Tvärtom vet vi att lönepåslag som inte baseras på ökad produktivitet bara leder till elände - inflation och arbetslöshet.

I Sverige har vi också en mycket stor faktisk arbetslöshet - inte minst bland unga och utlandsfödda. Den kostar statskassan enorma belopp - och ytterst oss skattebetalare. Det ger långsiktigt olyckliga konsekvenser både för tryggheten och framtidstron i samhället.
De fackliga röster som nu kräver mest när det gäller lönehöjningar tycks inte ta någon notis om vikten att skapa inträdesmöjligheter för dem som står utanför arbetsmarknaden.

Solidariteten tycks bara räcka till för dem som redan finns på arbetsmarknaden.

Jag har full förståelse för att företagare som Mats Rydsund och Björn Samenius (SvD Brännpunkt 10/12) är oroade över diskussionen inför avtalsrörelsen.
Eftersom många medier så ofta anför mina styrelsearvoden - som om det fanns något samband mellan dessa och avtalsrörelsen - förstår
jag den känsla som de uttrycker i sin artikel.
Men bolagsstämmans och ägarnas beslut om ersättning till styrelsen har faktiskt ingenting med kollektivavtalen att göra.
Är det något som är ett problem i sammanhanget så är det att de stora svenskbaserade företagen har en för låg nivå på styrelsearvodena, vilket leder till svårigheter att rekrytera de internationella toppkrafter som styrelsearbetet i en globaliserad ekonomi kräver.

Jag vet att man blir måttligt populär av att säga detta, men det är icke desto mindre ett faktum.
Ersättningarna till ledande befattningshavare är en annan fråga som tas upp i samma diskussion. Även här måste avvägningar ske som sällan berörs i debatten.

Vi har alltmer betydelsefulla finansiella aktörer som verkar bortom den transparens som börsföretagen är utsatta för.
Här är ersättningarna ofta skyhögt högre än de som de svenska multinationella företagens högsta chefer har. Detta i sin tur leder till ett bortfall av de unga toppkrafter som är på väg upp i börsföretagen.

Det
är inte rimligt att hävda att lönerna för ett litet antal personer, som har sina toppbefattningar under ganska få år av sitt yrkesliv, skulle utgöra norm för nivåerna i kommande kollektivavtalsrörelse.

Sådana jämförelser leder inte till att någon får det bättre. Däremot kan det i värsta fall leda till än sämre förutsättningar för jobben i Sverige framöver.