ör att lyckas i förhandlingar måste man förstå varandras situation och grundläggande prioriteringar. Men ofta hindrar förutfattade meningar och myter möjligheten till konstruktiva diskussioner. USA och Kina är centrala för utgången av klimatförhandlingarna i Köpenhamn, men i förhandlingsspelet spelar myter en avgörande roll för i vilken mån vi kan hoppas på ett starkt klimatavtal.

Kina och USA står idag gemensamt för närmare hälften av världens totala utsläpp av växthusgaser och beskrivs som världens miljöbovar. USA har rent historiskt det största ansvaret för världens samlade utsläpp och medelamerikanen har de senaste 100 åren släppt ut närmare 20 gånger mer växthusgaser än en kines. Det är dock Kina som idag står för den största ökningstakten.

Mer än hälften av den koldioxid som tillförts atmosfären de senaste 20 åren resulterar från Kinas rasande industriella tillväxt. Detta, menar kineserna, är dock en naturlig följd av landets grundläggande rätt till ekonomisk utveckling. Än idag släpper en amerikan ut fyra gånger mer växthusgaser än en kines.

Vad gör då dessa ”miljöbovar” och i vilken mån påverkar man varandra genom sina åtgärder? Efter åtta förlorade år försöker nu Barack Obama driva en aktiv klimatpolitik och återställa USA:s skamfilade rykte. Hans angreppssätt innebär ett nytt sätt att betrakta klimatproblematiken.

Istället för att enbart se klimatförändringar som ett problem, talar Obama om de möjligheter som klimatåtgärder skapar i form av jobb och energisäkerhet. Klimatfrågan presenteras som ett medel till utveckling snarare än ett mål i sig. Detta pragmatiska sätt att se på klimatfrågan har en direkt parallell i Kina. Faktum är att Kina sedan mitten av 2000-talet fört en ambitiös politik för att öka energisäkerheten, vilket de facto har haft en avsevärd positiv klimatpåverkan.

Idag ser Kina klimatsmart tillväxt som en formel för fortsatt utveckling och fram till 2020 kan den nuvarande politiken leda till att koldioxidintensiteten minskar med över 25 procent per femårsperiod. Detta skulle i så fall innebära att Kina i stort sett kommer att uppfylla sin del av åtagandet för att klara klimatkrisen. USA däremot ligger, trots alla nya lagförslag och åtgärder, långt ifrån vad som kan anses motsvara deras ansvar. Både USA och Kina visar dock på nya, pragmatiska drivkrafter för en aktiv klimatpolitik, som delvis ligger utanför klimatförhandlingarna.

Klimatkrisen kastar också nytt ljus över det globala ledarskapet. Barack Obama signalerade tidigt klimatfrågans allvar, samtidigt som han deklarerade långtgående ambitioner inför Köpenhamn. Världen applåderade. Detta var precis det ledarskap som man för väntat sig av USA. Men med tiden har en tveksamhet smugit in.

Vad innebär ett amerikanskt ledarskap? Är det kanske istället Kina som i och med sin ambitiösa politik och entreprenörskap ska ses som ledare? Vår världsbild säger att ledarskap är bra och eftersträvansvärt. Men i Kina sitter man lugnt och vill, paradoxalt nog, inte ens deklarera hur ambitiös energi- och klimatpolitik man faktiskt för.

I Kinas ögon bär den rika världen, framför allt USA, huvudansvaret för växthuseffekten och måste därför gå före i det globala klimatarbetet. Den kinesiska positionen ramas i sin tur in av landets utrikespolitiska doktrin, som slår fast att Kina inte ska ta en ledande roll i något internationellt sammanhang. Med sin ambitiösa klimatpolitik skulle Kina riskera att hamna i en ledande roll som man är rädd för skulle följas av krav som man inte kan uppfylla.

Obama måste få stöd i senaten för en ny klimatlagstiftning, annars har han inget att erbjuda i klimatförhandlingarna. Trots våra föreställningar om den amerikanske presidentens makt så ligger ironiskt nog avgörandet över klimatavtalet hos en handfull senatorer från Mellanvästern, som är tveksamma till att stödja ett förslag som uppfattas som ett hot mot den egna delstatens ekonomi. Och bland de högljudda argumenten märks föreställningen att Kina inte går att lita på och att amerikanska jobb kommer att försvinna till ett Kina som kan dra fördel av billig produktion utan ansvar för klimatet. Och medan amerikanska senatorer skyller på Kina, och Kinas ledare hänvisar till USA, håller tiden på att löpa ut för Köpenhamn.

Istället försöker Obama nu övertyga senaten att Kina tvärt om håller på att springa ifrån USA när det gäller klimatsmart teknik – en attityd som knyter an till den kinesiska idén om klimatsmart tillväxt som vägen till ”det harmoniska samhället”.

Spelet mellan USA och Kina visar på en omsvängning från föreställningen att klimatåtgärder är en börda mot en insikt att framtidens ledarskap bygger lika mycket på ansvarsfull klimatpolitik som på klimatsmarta affärsmöjligheter. Avlivandet av myten om klimatåtgärder som en kostnad är avgörande för att komma förbi klimatförhandlingarnas moment 22.

I detta perspektiv spelar det mindre roll om Köpenhamnsmötet resulterar i ett detaljerat avtal, eller om man istället kan enas om en långtgående deklaration som kan omsättas i ett kraftfullt avtal under 2010.

KARL HALLDING MIKAEL ROMÁN

Stockholm Environment Institute