BRÄNNPUNKT | SNÖD VINNING

Samma personer som är ansvariga för att lönenivåerna blir rimliga i avtalsrörelsen beviljar sig själva lönelyft på runt 25 procent på sina redan skyhöga fantasilöner. Den som inte har civilkurage att själv agera ansvarsfullt är inte värd att vara ledare.
Sveriges entreprenörer behöver andra företrädare.

Som ägare till ett sömnadsföretag i Sverige följer vi den stundande avtalsrörelsen med viss bävan. Vi är i en bransch med små marginaler, där många av våra tidigare konkurrenter lagt ner sin verksamhet eller flyttat utomlands.
Men Artex är än så länge kvar i Sverige. Fabriken finns i östgötska Mjölby och har 45 anställda.
Vi står nu i början av en avtalsrörelse som ser ut att bli besvärlig och full av konflikter. På den fackliga sidan har samordningen inletts. Kraven på lönehöjningar ligger mellan fyra och fem procent.

Vi är inte ensamma bland de små och medelstora företagen när vi känner att de lönekrav som presenterats hittills ligger alldeles för högt. Löneinnehållet i våra produkter är cirka 40 procent. Om fackets krav går igenom lär vi få det svårt att klara kostnadsökningarna.

Nu, om någonsin, är behovet av ett ansvarsfullt agerande som störst. Från alla parter. Facket måste ta hänsyn till löneläget i våra konkurrentländer och arbetsgivarnas representanter måste ha kurage nog att stå emot orimliga krav på lönehöjningar.
Risken är annars stor för att jobb försvinner ur landet eller att företag läggs ner.
Detta vore självklart djupt beklagligt. Inte minst då regeringen har knutit stora förhoppningar till de små företagens förmåga att skapa de nya jobben.
Mitt i detta känsliga läge beviljar sig ledare i svenska storbolag enorma lönelyft från redan mycket höga nivåer. Nyligen kunde vi notera att ordföranden i Swedish Match får en höjning med 70 procent.

För oss som driver ett mindre företag är detta rena fantasinivåer. Det är pengar som ligger ljusår från den verklighet som vi och andra företagare lever i.
Ersättningsnivåer av detta slag är inte bara vara ekonomiskt oansvariga, de är också missriktade.

De som måste få en återbäring på sitt risktagande och arbete är entreprenörerna.
En entreprenör är en person som utifrån en stark tro på sin idé skapar nytt och som får människor och företag att växa. Det är en person som tar stora personliga risker.
Han eller hon måste kanske låta huset stå i pant för företagets checkräkningskredit eller ge en personlig borgen till banken för att kunna betala de anställdas nästa lön.
Tjänstemän, styrelseordförande och ledamöter behöver aldrig tagit sådana risker.

Direktörernas generösa lönerally kommer att störa avtalsrörelsen. Rent psykologiskt blir det väldigt svårt att enas kring återhållsamhet och allas gemensamma ansvar. Det är en ren provokation mot facket och det sänder en gnista som kommer att tända en lönebrasa med allt mer orimliga lönekrav.

Ett annat exempel: Michael Treschow höjde nyligen sitt styrelsearvode i Ericsson med 25 procent, från en nivå på drygt tre miljoner kronor.

I sin roll som ordförande i Svenskt Näringsliv, en organisation i vilken också vårt företag är medlem, är han ytterst ansvarig för arbetsgivarsidans samordning i avtalsrörelsen och en framträdande representant för den privata sektorn i Sverige.
För ytterligare 750 000 kronor om året i egen ficka har han sålt sin trovärdighet.

Gott ledarskap bygger på att man leder med gott exempel. Det vet varenda förälder, att barn gör som man själv gör, inte som man säger åt dem att göra. Samma princip gäller för gott ledarskap.

Den som är ledare måste vara en förebild och ett gott exempel. Nu tycks det bara vara snöd vinning som gäller.
Vi är entreprenörer, vi vill växa och anställa. Då måste vi ha företrädare som står upp mot orimliga lönekrav, både egna och andras. Ledare som ser till landets väl framför den redan fyllda egna plånboken.