En av de viktigaste parametrarna i utrikespolitiken är geografin. Sverige är det land i Europa med vilket Ryssland har de äldsta relationerna. Under tusen år har dessa varit omväxlande goda och dåliga.

Sedan mitten av 1980-talet genomgår Ryssland en svår men löftesrik omställningsprocess från en totalitär stat till en europeisk marknadsekonomi. Denna process har nu kommit ungefär halvvägs.

En tredjedel av Rysslands befolkning är född efter 1980 och har vuxit upp under nya förhållanden.
Om 15-20 år kommer de att vara i majoritet, och vi torde då få se ett nytt Ryssland. Landet styrs dock fortfarande av många som lever kvar i den gamla mentaliteten.

Det är lätt att peka på mycket som är dåligt: den allomfattande byråkratin, korruptionen, det svaga rättssamhället med laglösa säkerhetsstyrkor.
Men det finns också många positiva processer: internationaliseringen av samhället genom det globala utbytet, entreprenörsandan inte minst hos den unga generationen, den starka kulturen och respekten för
utbildning, den nationella uppslutningen kring strävan att skapa ett välmående Ryssland.

Det väldiga Ryssland med sina 145 miljoner invånare är inte liktydigt med enbart Moskva, Kreml eller president Putin, vilket man kan tro om man läser västerländsk press.

På grund av geografin och de utrikespolitiska förhållandena har Sverige ett långsiktigt säkerhetspolitiskt intresse av ett Ryssland som är ett välmående, välfungerande, demokratiskt samhälle, och som är till freds med sig självt och lever i fred med sina grannar.
Målsättningen i vår politik måste vara att vi ska uppnå detta, och att det är resultaten som räknas.
Den internationella erfarenheten under det senaste århundradet visar att blockpolitik, sanktioner, isolering och liknande "tuffa" åtgärder är ineffektiva, för att inte säga kontraproduktiva åtgärder för att uppnå önskvärda inre förändringar hos enskilda stater.
De må vara bra för självkänslan hos dem som föreslår dem, men det är också allt. Det gäller också dagens Rysslandspolitik.

Jag
är övertygad om att den enda rätta politiken vad gäller Ryssland är att integrera och djupare binda samman Ryssland med övriga Europa.

Man kan då bygga på de globaliseringsprocesser som växer sig allt starkare i Ryssland. Detta är också Sveriges och EU:s officiella politik, och motsvarar även Rysslands utrikespolitiska strävan.
Vad bör då göras konkret? Här är tre tunga arbetsuppgifter för det kommande svenska EU-ordförandeskapet 2009.

Kanske allra viktigast är att öka personutbytet mellan Ryssland och Västeuropa för att uppnå bättre ömsesidig förståelse. Visumkrånglet på bägge sidor utgör ett stort hinder och bör omgående avvecklas.
Ryssland har stora energiresurser som Västeuropa behöver. Liksom Kol- och stålunionen för över 50 år sedan band ihop de forna arvfienderna Frankrike och Tyskland i ett ömsesidigt och fredligt beroende, bör idag de ryska och västeuropeiska energi- och ledningssystemen knytas samman i ett gemensamt system, där alla producenter och konsumenter är beroende av varandra.

Mot
denna bakgrund framstår det i svenska medier uttryckta motståndet mot den rysk-tyska gasledningen i Östersjön - ett projekt som stöds av EU-kommissionen - som en anomali och uttryck för en gammaldags svensk rysskräck.

Den ryska ekonomin utvecklas i rask takt, och Ryssland är i färd med att inta platsen som den tionde största ekonomin i världen. Efter genombrottet i WTO-förhandlingarna mellan USA och Ryssland kan man förvänta sig att Ryssland blir medlem av WTO med dess internationella regelverk under 2007.

Nästa steg bör vara att skapa ett frihandelsområde EU-Ryssland. Svenskt näringsliv har upptäckt Ryssland, men potentialen för ett ökat handelsutbyte är ännu myck-et större, vilket Finland har visat.

Som Economist Intelligence Unit, EIU, beskrev i en rapport för några månader sedan, The Russians Are Coming, är de stora ryska företagen på väg ut i Europa. De förvärvar västerländska företag och noterar sig själva på Londonbörsen.
Det är, som EIU skriver, en positiv process, som leder till att de ryska
företagen måste tillämpa västerländska regelverk och bli transparenta.
Många anställer västerländska manager. Det är något som vi bör välkomna och inte vara rädda för, eftersom det påskyndar omdaningen av Ryssland. Samtidigt ökar de västerländska investeringarna i Ryssland snabbt.

Det är riktigt att Sveriges traditionella Rysslandsbistånd bör avvecklas - och det är också regeringens politik. Det bör i stället ersättas av ett anslag för Östersjö-och grannlandssamarbete, där Ryssland har sin givna plats.

Sverige - och EU - bör reagera bestämt och entydigt mot sådana företeelser i Ryssland, som går stick i stäv mot den utveckling vi vill se eller bryter mot internationella åtaganden, men det får inte skymma den viktigare uppgiften att stödja de positiva processerna i Ryssland och binda in landet en gång för alla i den europeiska kulturen.

Fotnot: Sven Hirdman är styrelseordförande i Varyag Resources, vars mål är främja handelsförbindelser med Ryssland och "ge aktieägarna en god totalavkastning genom
investeringar i onoterade ryska bolag inom råvarusektorn".