Vår planet blir varmare. Ökade koldioxidhalter bidrar till det. Det är naturligt att detta otroligt komplexa fenomen skapar fruktan och oro. Detta är onekligen en utmaning som mänskligheten måste anta på ett föregripande och beslutsamt sätt. Det är viktigt att vi inte bara pratar och uttrycker känslor kring problemet utan faktiskt får saker gjorda. Om det är vår målsättning – och visst måste det vara så – då måste vi överväga kostnaderna för genomförbara lösningar och den konkreta nytta vi kan vänta oss av dem.

Om några veckor ska förhandlare och politiker träffas i Köpenhamn för en noga regisserad, icke-produktiv tillställning. Många ledare har beslutat sig för att inte komma dit eftersom de redan vet att detta möte kommer att misslyckas med att nå en meningsfull överenskommelse.

Det kommer att produceras ett uttalande där politikerna än en gång försäkrar att de åtar sig att lösa problemet med den globala uppvärmningen. Denna upprepning av vad politikerna redan kommit överens om kommer att hyllas som en seger för miljön samtidigt som de svåra frågorna skjuts upp.

Köpenhamnsmötet är ett misslyckande innan det har börjat eftersom att sänka koldioxidhalter är något oändligt komplicerat, politiskt kontroversiellt och kolossalt dyrt. Dessutom är det ett uruselt sätt att hjälpa planeten.

För det första är de flesta löften som politiker avger i huvudsak fantasier som aldrig kommer att förverkligas. Se på Japan. I juni lovade landet att till år 2020 minska sina utsläpp av växthusgaser med 8 procent från 1990 års nivåer. I en utred- ning, som granskats av andra experter, konstaterar ekonomen Roger Pielke Jr att detta skulle kräva att man i Japan bygger nio nya kärnkraftsreaktorer och ökar deras användning med en tredjedel, bygger över en miljon nya vindsnurror, installerar solpaneler på nära tre miljoner bostäder, fördubblar andelen nya bostäder som uppfyller mycket långtgående krav på isolering samt ökar andelen sålda miljöbilar från 4 till 50 procent. Detta skulle innebära en övermänsklig ansträngning, särskilt för en nation som redan varit ledande i effektivt energiutnyttjande. Ändå utlovade Japans nye premiärminister nyligen en mycket större sänkning, 25 procent, utan något synbar metod att uppfylla löftet.

Att sätta upp så drastiska mål tvingar regeringar att göra saker utan att de vet hur de ska göra dem. Det enda tänkbara resultatet blir att de inte klarar av det, precis på samma sätt som de bröt de löften om minskade koldioxidutsläpp som avgavs i Rio de Janeiro 1992 och i Kyoto 1997.

För det andra står vi inför en gigantisk teknologisk utmaning. I en utredning för The Copenhagen Consensus on Climate studerade ekonomerna Chris Green och Isabel Galiana dagens energi som inte är fossilbaserad – kärnkraft, vind, sol, jordvärme osv – och fann att dessa alternativa energikällor sammantaget skulle ta oss mindre än halvvägs på vägen mot stabiliserade utsläpp 2050 och bara en pytteliten bit på vägen mot en stabilisering 2100. Vi behöver mångfalt mycket mer icke fossilbaserad energi än vad som produceras idag.

För det tredje skapar denna inställning splittring mellan rika länder och utvecklingsländer. Den snabba tillväxten i Kina och Indien lyfter miljoner människor ur fattigdom. Den indiske premiär- ministern Manmohan Singh förklarade nyligen att utvecklingsländer inte kan och inte kommer att kompromissa i frågan om utveckling.

Den kinesiske premiärministern Wen Jiabao har sagt att det är svårt för Kina att acceptera kvantifierade utsläppskvoter vid Köpenhamnsmötet eftersom landet ännu befinner sig i ett tidigt utvecklingsstadium.

Även om man kunde bortse från alla dessa punkter finns det ett allvarligt fel med omedelbara minskningar av koldioxidutsläpp: de kommer att kosta mycket mer än de skador den globala uppvärmningen väntas vålla.

I en utredning för The Copenhagen Consensus Center visade klimatekonomen professor Richard Tol att en hög, global koldioxidskatt som startar på 68 dollar per ton koldioxid (utformad för att begränsa temperaturökningen till under 2 grader) skulle kunna sänka världens BNP med så skrämmande mycket som 12,9 procent år 2100 – motsvarande fyrtiotusen miljarder dollar om året – och därmed kosta femtio gånger mer än den beräknade skadekostnaden för den globala uppvärmningen.

Det är dags att försöka hitta en smartare inriktning. Det är vad The Copenhagen Consensus on Climate har gjort genom att be Nobelbelönade ekonomer att studera och rangordna olika lösningar på problemet med den globala uppvärmningen. De kom fram till att en av de bästa och effektivaste motåtgärderna skulle vara en dramatisk ökning av de statliga satsningarna på forskning och utveckling av energiformer som inte bygger på koldioxid.

Det kommer att behövas forskningspengar i storleksordningen hundra miljarder dollar om året. Det är femtio gånger mer än regeringarna satsar idag, men en bråkdel av vad de föreslagna koldioxidbegränsningarna skulle kosta. Varje satsad dollar skulle kunna undvika 11 dollar klimatskada. Koldioxidskatter skulle kunna spela en viktig roll i finansieringen av forskning och utveckling. Men vår nuvarande strategi mot den globala uppvärmningen, som främst fokuserar på hur mycket utsläpp man kan få bort med hjälp av skatter istället för att se hur man kan uppnå detta på teknisk väg, sätter vagnen framför hästen.

På kort sikt bör vi satsa en mindre summa – klart under 1 miljard dollar om året – på forskning kring en teknik som kallas blekning av havsmoln (marine cloud whitening), vilken visat sig mycket lovande för att fördröja många av den globala uppvärmningens effekter och på så sätt köpa oss mer tid att slå in på en väg som leder bort från fossila bränslen. Om den tekniken fungerar – och det återstår ännu för oss att klargöra – skulle den kunna undvika i princip all uppvärmning av jorden under hela 2000-talet till en total kostnad av endast 9 miljarder dollar – tusenfalt billigare än andra förslag.

Vi har ingen tid att förlora på dumdristiga, missriktade åtgärder mot den globala uppvärmningen. Det bästa vi kan hoppas av Köpenhamnsmötet är att politikerna inser att vi måste hantera den globala uppvärmningen på ett rimligare, upplyst sätt.

BJØRN LOMBORG

chef för tankesmedjan Copenhagen Consensus Center

Översättning: Lars Ryding