Hur vaccin bör och inte bör fördelas har diskuterats flitigt de senaste åren, både i Sverige och internationellt. År 1997 tillsattes en prioriteringsutredning med uppgift att ta fram riktlinjer för hur knappa medicinska resurser bör fördelas, under ledning av den legendariske cancerläkaren Jerzy Einhorn. Som första och viktigaste etiska princip antog prioriteringsutredningen människovärdesprincipen, som föreskriver att ”Alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället”.

Argumentet att landstingsrådet Kamil ska gå före i kön därför att han (än så länge) har ansvar för flera miljarder kronor är definitivt inte förenligt med tanken om alla människors lika värde. Det är onekligen extra pikant att han är just landstingsråd och sysslar med sjukvårdspolitik. Han borde få löneavdrag.

Möjligen är det en förmildrande omständighet att Socialstyrelsens riktlinjer fram till i somras tillät att just “personal inom övrig samhällsviktig verksamhet” fick gå före i vaccinationskön. Men efter att en massmedial debatt om frågan brutit ut insåg tjänstemännen på Socialstyrelsen att en sådan gräddfil för politiker inte är förenlig med principen om alla människors lika värde. Tack och lov ändrade man sig. Nu är det bara medicinska behov som tillåts ge förtur.

Vad diskussionen ytterst handlar om är ett val mellan två etiska principer. Den första principen är utilitarismen:

Samhällets mål bör vara att fördela vaccinet så att det skyddar så många som möjligt. Allt som spelar roll är antalet räddade liv, oavsett vilka dessa liv är och hur de räddas. Slagordet är "största möjliga lycka åt största möjliga antal". Då kan det möjligen vara befogat att prioritera vissa nyckelpersoner i samhället, även om jag starkt tvivlar på att landstingsrådet Kamil verkligen är så viktig och samhällsnyttig som han själv tycks anse.

Utilitarismen verkar vid första anblicken vara en mycket rimlig moralisk princip. Men problemet med det utilitaristiska resonemanget är som sagt att det inte är förenligt principen om alla människors lika värde, som många av oss nog tycker är mer grundläggande och viktigare än utilitarismen.

I andra medicinsk-etiska sammanhang är det självklart att utilitaristiska resonemang inte har någon plats. Om statsministern skulle behöva en ny njure får han snällt ställa sig i kö som alla andra, trots att man lätt kan tänka sig ett utilitaristiskt argument för varför han borde gå före i kön.

Den som vill tillämpa utilitarismen i praktiken bör först i god demokratisk ordning ändra Hälso- och sjukvårdslagen. Att som politikerna i Uppsala försöka föra in utilitarismen smygvägen bakifrån är djupt odemokratiskt.

MARTIN PETERSON

biträdande professor, Eindhoven University of Technology, sektionen för filosofi och etik