Om precis en månad kommer FN:s Köpenhamnskonferens om klimatförändringarna att sätta en milstolpe för de internationella ansträngningarna att bygga ett uthålligare förhållande till vår planet. Vetenskapen säger oss att det som står på spel i Köpenhamn inte kunde vara mera betydelsefullt. Men samtidigt finns det starka fördelar att hämta genom snabba, gemensamma åtgärder.

Vi får inte slösa bort detta unika tillfälle att staka ut en ny väg mot ett lågfossilt välstånd för alla. Det är väsentligt att vi når fram till ett ambitiöst klimatavtal i Köpenhamn. Tiden är inne. Klimatförändringen påverkar alla andra utmaningar vi står inför. Världsfattigdom och folkhälsa. Ekonomisk tillväxt. Tryggad matförsörjning. Rent vatten. Energi. Den kommer att förändra ekvationen för 2000-talets utveckling, fred och välstånd. Därför har klimatförändringen varit den viktigaste frågan för mig alltsedan jag tillträdde min post.

Under de senaste två åren har vi noterat avsevärda framgångar. Klimatförändringen är inte längre ett nischämne. Den står överst på den internationella dagordningen. I förra månaden kallade jag till ett toppmöte i FN som förde samman 101 stats- och regeringschefer i historiens största möte med världens ledare om klimatförändring. Presidenter och premiärministrar längs hela skalan i klimatdebatten är överens: det krävs brådskande åtgärder för att förhindra att den klimatförändring som människan orsakar blir helt okontrollerbar.

Vid toppmötet förklarade ledarna att de var fast beslutna att nå en överenskommelse i Köpenhamn. De visade ett brett stöd för tanken att sätta upp det långsiktiga målet att hålla temperaturökningen i världen på en säker nivå och bekräftade det nödvändiga i att till år 2050 ha skurit ner de globala utsläppen av växthusgaser med minst 50 procent av 1990 års nivåer för att klara målet.

Nu är uppgiften att översätta denna vision till politisk verklighet. Tillsammans måste vi se till att alla länder strävar mot ett gemensamt, långsiktigt mål att begränsa den globala temperatur ökningen till säkra nivåer, skyddar sårbara befolkningar och skapar en väg mot en världsomspännande grön tillväxt.

Vi kan nå dessa mål i Köpenhamn. Jag kommer att fortsätta att trycka på för ett så ambitiöst avtal som möjligt, ett avtal som står i samklang med de grundläggande vetenskapliga slutsatserna och drar upp planerna för hur vi ska nå slutmålet att få en lagligt bindande global överenskommelse.

Alla detaljer behöver inte klaras ut i Köpenhamn, men mötet måste leda till ett tydligt beslut som fastställer grunden för ett globalt klimatavtal. Just nu är det viktigt att länderna kommer överens i några huvudfrågor. Varje nation måste dra sitt strå till stacken.

Utvecklade länder måste sätta ambitiösa mål för att minska sina utsläpp av växthusgaser. Utvecklingsländer måste göra mer för att dämpa ökningen av sina utsläpp. Vi behöver en överenskommelse om hur sårbara befolkningar ska få hjälp att anpassa sig till de klimateffekter som redan finns inbäddade i atmosfären.

Regeringarna måste bli överens om ett stort paket med stödfinansiering och teknikstöd som ska hjälpa utvecklingsländer att begränsa sina utsläpp och handskas med klimatförändringarnas konsekvenser. Slutligen måste regeringarna enas om att dessa stöd ska ha ett styrsystem som fungerar rättvist och är öppet för insyn.

En överenskommelse i Köpenhamn som tydligt omfattar dessa delar uppfyller, enligt min åsikt, minimikraven för att betecknas som en framgång. Men Köpenhamn är inte den slutgiltiga mätaren på framgång lika lite som det är slutpunkten för kollektiva, världsomfattande åtgärder. Genomförandet kommer att vara det avgörande. I slutänden är det vetenskapen som kommer att berätta för oss om vi lyckats eller inte.

I sin egenskap av ordförande för konferensen har Danmark huvudrollen när det gäller sakinnehåll och procedurfrågor under tiden fram till Köpenhamn. Samtidigt ska FN – och jag personligen – fortsätta att göra allt som står i vår makt för att hjälpa regeringar att nå en överenskommelse. Som representant för alla 192 medlemsstater i FN är det min plikt att tjäna som opartisk mäklare till stöd för de danskledda förberedelserna. Vi fortsätter också att sammankalla och underlätta globala rådslag och att hjälpa regeringar att genomföra alla slags klimatavtal, med utnyttjande av vår världsomspännande expertis.

Sist och slutligen är det emellertid regeringarnas sak att bestämma innehållet i, och formen för, ett avtal. Ansvaret för resultatet i Köpenhamn vilar – som med alla internationella avtal – på deras axlar. I det sammanhanget hyllar jag ledarna i EU för att de går i spetsen för ansträngningarna att ha ambitiösa mål för klimatåtgärder på medellång sikt. De har visat sig avgörande för att framkalla mer ambitiösa åtgärder i andra länder.

Jag riktar en stark uppmaning till EU:s ledare att visa ett lika djärvt ledarskap i frågan om klimatfinansiering genom att förbinda sig att bära sin rimliga del av en internationell paketlösning och genom att stödja en snabbspårsmodell för att finansiera en omedelbar tillämpning. En adekvat, förutsägbar och utökad finansiering – från allmänna och privata källor – är nödvändig för att stödja utvecklingsländernas planer på en lågfossil tillväxt. Givetvis kommer fördelarna med ett sådant stöd till slut att gynna alla länder. Utsläppen är globala. Med tiden medför de skadliga globala konsekvenser.

EU:s toppmöte i Bryssel nyligen pekade på det mycket stora behovet av långtidsfinansiering. Vi behöver nu få större klarhet om precis vilka konkreta bidrag som de utvecklade länderna är beredda att utlova. Enighet i finansieringsfrågor är den faktor som avgör om det ska bli en framgångsrik klimatuppgörelse eller inte. Om det finns en läxa att lära sig av klimatkrisen och andra kriser – mat, bränsle, influensa, finanser – så är det denna: vi har en planet tillsammans, ett hem. Som folk, som nationer, som art sitter vi i samma båt.

Låt oss arbeta tillsammans, med ett gemensamt syfte, för att gripa den chans som Köpenhamn ger.

BAN KI-MOON

FN:s generalsekreterare

Översättning: Lars Ryding