Den senaste tiden har vi sett en rad olika händelser som sammantaget hotar allmänhetens förtroende för rättsstaten. På sikt riskerar vi en situation som leder till minskad tilltro för de rättsvårdande myndigheterna, i synnerhet åklagarväsendet, domare och polisen. Om tilltron urholkas hos allmänheten riskerar vi att få en situation där det blir legitimt med våld mot poliser och andra delar av rättsväsendet.

Ingen statlig verksamhet är lika beroende av allmänhetens förtroende som polisen. Den instans som har våldsmonopol måste ha ett grundmurat förtroende för att upprätthålla sin legitimitet. Blotta misstanken om att kåranda påverkar polisens utredningar av kolleger inom rättsväsendet räcker för att motivera en nyordning.

Det är dags för oss politiker att en gång för alla sätta ned foten och slå fast det självklara. Brottsanklagelser mot poliser och åklagare ska inte utredas av dem själva. Därför har vi enats om att det behöver inrättas en fristående statlig myndighet som ska hantera den typen av anmälningar som idag handläggs av riksenheten för polismål. På denna myndighet ska det finnas kompetent och välutbildad personal, däribland poliser.

Förslaget om oberoende utredningar har sedan tidigare fått stöd av Sveriges Advokatsamfund och Justitiekanslern. Den statliga utredningen Summa summarum (SOU 2007:5) kom 2007 med ett förslag om en fristående myndighet som utreder polisen och åklagare vid brottsmisstanke. Utredningen såg både för- och nackdelar med en fristående myndighet. Vi menar att fördelarna överväger. Förtroendet från medborgarna för rättsväsendet och rättssamhället måste vara obestridligt.

Samtidigt som vi vill genomföra denna ändring av utredningarna är det viktigt att polisen själv nu tar tag i frågan om handledning. Ett arbete med handledning inleddes efter riksdagens eniga beslut i frågan men därefter har inget hänt.

När det gäller systemet med en oberoende myndighet så finns det redan i flera jämförbara länder. Sverige har också fått internationell kritik för den hanteringsordning som gäller idag. I Storbritannien kan man anmäla sitt ärende till Independent Police Complaints Commission (IPCC) om man anser att den lokala polisen inte hanterat ärendet korrekt. Även i Norge och Danmark finns fristående utredningsmyndigheter.

Vår reform genomförs inte minst för alla de inom rättsväsendet som varje dag genomför ett utomordentligt kompetent och engagerat arbete. Det är deras trovärdighet som skadas av att anmälningarna mot rättsväsendet inte handläggs oberoende.

Det mest kända fallet som involverat poliser var utredningen kring Osmo Vallos död efter ett polisingripande. Detta fall gick så långt att en fristående utredning tillsattes för att klargöra vad som hänt och även ansvarsfrågan. Med en från början fristående utredningsorganisation hade man kunnat undvika många av de fel som begicks den gången. Det är inte heller rimligt att det bara är de fall som uppmärksammas stort inom medier som får en ny utredning.

Idag är det cirka 1 procent av alla åtal som rör poliser som leder till åtal. Detta kan verka lite, men bakom siffran döljer sig många fall som med all rätt läggs ned. Det ligger i sakens natur att polisens arbete leder till att många lagförda är missnöjda. Ilskan och frustrationen riktar sig då naturligt mot den myndighet som ingripit, i det här fallet polisen.

Men även polis, åklagare och andra inom rättsväsendet gör fel, begår ibland till och med brott. Nyligen presenterades ett förslag att man ska centralisera utredningarna, som idag utförs av riksenheten för polismål, till Rikspolisstyrelsen samtidigt som man behåller de nuvarande sex utredningsorterna. Utredningens förslag kommer av allt att döma bli den moderatledda regeringens.

Detta är tyvärr bara ytterligare ett exempel i raden av bristande handlingskraft hos den moderatledda regeringen. Svenskt rättsväsende förtjänar en ordning som garanterar tydlighet och ansvarsutkrävande. Poliser och åklagare förtjänar ett system som försvarar deras legitimitet hos befolkningen. Allmänheten förtjänar en ordning där anmälningar hanteras korrekt utan misstanke om missbruk.

THOMAS BODSTRÖM (S)

riksdagsledamot MEHMET KAPLAN (MP)

riksdagsledamot ALICE ÅSTRÖM (V)

riksdagsledamot