Det finns naturligtvis inte en enda förklaring till att socialdemokraterna förlorade valet.
Möjligen kom Leif Pagrotsky i en tv-intervju nära den enskilda orsak, som kanske ändå betydde mest – en allmän känsla hos många att det finns en ovilja i socialdemokratin att ta till sig det som är nytt.

Jag har under lång tid varit kritisk till socialdemokratins organiserade samarbete med vänsterpartiet och miljöpartiet. Jag är nämligen övertygad om att detta samarbete kraftfullt bidragit till det förhållande som Pagrotsky beskriver.

Uppgörelserna med dessa europanegativa och tillväxtfientliga partier, har efter hand konsekvent begränsat tankeverksamheten i det socialdemokratiska partiet.
Socialdemokratisk politik för långsiktig tillväxt, anpassning till en internationaliserad värld och rimliga villkor för de krafter som skapar tillväxten – och som diskuterades på tillväxtkongressen 2004 – har fått stå tillbaka för att skydda uppgörelserna med v och mp.

I det socialdemokratiska partiet finns det förvisso ett alldeles eget inbyggt retoriskt motstånd mot de förändringar som en ny tid kräver. Ett motstånd som under en lång period fått ytterligare näring i samarbetet med v och mp.

”Efter decennier av makalös välfärdspolitisk expansion är den förhärskande tanken att välfärdssystemen inte får ändras mot ökat medborgaransvar, trots att denna utveckling pågått i femton år.
Det är hög tid att upphöra med denna smygpolitik”, skriver Per Borg om socialdemokratins relation till sitt eget reformarbete i en nyligen presenterad avhandling.

Ett vanligt argument, när behovet av förändringar kommer upp på dagordningen, är omedelbara antydningar om högervridning.
I mediedebatten om socialdemokratins framtid har frågan om partiet nu ska gå till höger eller vänster, hotfullt ställts av dem som definierar sig som vänster.

Det är förödande om den typen av förenklingar blir utgångspunkten för socialdemokratins politiska översynsarbete. Det försvårar en konstruktiv diskussion om omprövning i sakfrågor.

Att socialdemokratin per definition står, eller åtminstone vill stå, på de svagas sida är en viktig och grundläggande princip. Men det har inte hindrat samma parti att bejaka marknadsekonomin och därmed också stötta tillväxtskapande krafter.
Hindrat är förresten fel ord. Avståndstagande från planekonomiska principer har varit en medveten och aktiv handling i vetskap om att marknadsekonomin är överlägsen på att skapa förutsättningar för att stärka de svaga.

Den modell som varit vägledande för socialdemokratin bejakar både politiska och sociala mål; rättvisa, välfärd och ekonomiska tillväxtmål. Den bygger också på insikten om att trygghet är en viktig förutsättning för förnyelseförmåga.

Så vad är då höger och vad är vänster i vår komplexa värld?
Är det höger att socialdemokratin måste hitta ett förhållningssätt till globaliseringens effekter och möjligheter genom att exempelvis hävda att principerna för den danska så kallade Flexicurity-modellen är ett sätt att öka rörligheten på arbetsmarknaden – samtidigt som tryggheten ökar för dem som riskerar bli utan jobb?
Den danska modellen är en offensiv kompromiss. Löntagarna ska ha en stabil utfästelse om trygghet vid omställningar, stöd och utbildning för att snabbt kunna få nya och bättre jobb än de som försvann.
I gengäld får företagen och samhället tillväxtinriktade fackliga organisationer, som bejakar rörlighet och inte klamrar sig fast vid det gamla.
Att kräva skattefinansiering för de första två veckornas sjukskrivningsperiod – i stället för att låta den bördan falla på företagen – är det höger eller vänster?

Förslaget med sjuklöneperiod finansierad av företagen kom till för att stimulera dem till ansvar för förebyggande hälsovård och arbetsmiljö.
Bra tänkt, men det blev fel. Framför allt de små företagen har problem, faktiska och psykologiska, med att anställa eftersom de är oroliga för att inte klara höga sjukskrivningskostnader.

Regelverket gör inte skillnad på benbrott i skidbacken och sjukdomar orsakade av dålig arbetsmiljö. En skattefinansiering är mer solidarisk och en rimlig socialdemokratisk åtgärd för att öka villigheten att anställa, framför allt i små företag.

Är det en högerståndpunkt att släppa in privat kapital i vården om vi ska klara våra åtaganden i framtiden?

De flesta är överens om att skattefinansiering inte räcker för att täcka dessa framtida behov. Risken är uppenbar att de som då har råd köper vård utomlands med verkligt stora ojämlikhetsproblem som följd.
Med en allmänt finansierad försäkringskassa, som gör kostnaden lika för alla vid besök hos läkare, kan det knappast spela någon principiell roll vem som levererar tjänsten, förutsatt att kvalité, rättvisa och tillgänglighet upprätthålls.

Och inte heller kan storleken på verksamheten vara avgörande för vilken finansieringsmodell man väljer. Varje dag går människor till privata läkare och tandläkare, utan att vi socialdemokrater upprörs över detta.
I en framtidsinriktad debatt bör socialdemokratin snarare kunna svara på frågan – vad är vänster i denna nya tid?

För mig är det i alla fall mer vänster att bidra till att människor får jobb än att småföretagen påtvingas orimliga bördor som försvårar anställning.

För mig är det mer vänster att alla medborgare får tillgång till högkvalitativ vård på lika villkor, än att införa stopplagar som hindrar nödvändiga investeringar för att nå detta mål.
Bristen på intern diskussion om vad som krävs i ett 15–20 års perspektiv har varit påfallande under några år.

Jag uppfattar att orsaken till tystnaden är att partiledningen menat att ett sådant prövande samtal kan störa samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet.
Utfallet, eller snarare bristen på utfall, av Tillväxtkongressen 2004 är en av flera företeelser som leder mig till denna slutsats.

Det organiserade samarbetet med v och mp måste därför avbrytas.

Det faktum attnej, socialdemokratin måste från sina grundvärderingar aktivt utveckla sin politik för 2000-talet.

för detta krävs ett nytt ledarskap som vågar vara öppet, frågande och uppmuntrande i sökandet efter en modern socialdemokratisk identitet.

Jan Nygren
statssekreterare i civil – och försvarsdepartementen 1987–91, samordningsminister 1994–96 och sedan 2000 vice vd i Saab AB.