Den omfattande korruptionen i det afghanska presidentvalet är en bekräftelse på hur regeringen och det internationella samfundet misslyckats de senaste åren. Bristen på tuff politisk dialog och den ensidiga satsningen på militärt stöd har bidragit till den utbredda korruptionen som distanserat både staten och omvärlden från det afghanska folket.

Beslutet om en andra valomgång är ett välkommet erkännande av korruptionen och tyder på skarpare diplomatisk dialog, men det är knappast ett tillräckligt steg för att vända utvecklingen. Trots att konstitutionen nu respekteras är risken stor att valdeltagandet blir så lågt att valet främst manifesterar regeringens brist på legitimitet.

Omvärlden har hittills reagerat på den negativa utvecklingen genom att sända fler soldater, men trots flera års förstärkningar av den militära insatsen ökar osäkerheten för civilbefolkning och biståndsarbetare.

Argumentet att militär behövs för att skydda civila och biståndsarbetare klingar falskt mot den faktiska utvecklingen i Afghanistan. I fjol ökade antalet civila dödsoffer med 39 procent och en tredjedel av dem dödades av regeringen och Natostyrkor.

Den talibanledda motståndsrörelsen består endast av drygt 25000 man och har svagt folkligt stöd. Ändå visar de opinionsundersökningar som ABC News och BBC gör att var fjärde afghan, 7–8 miljoner människor, anser att det är försvarbart att angripa de utländska styrkorna. Det är en fördubbling på tre år. De utländska trupper som efter talibanregimens fall välkomnades av afghanska folket har av allt fler kommit att betraktas som en del av problemet snarare än en del av lösningen.

Befälhavaren för de utländska styrkorna i Afghanistan, general Stanley McChrystal, har nyligen lämnat en rapport om den militära insatsen. Hans sammanfattning är tydlig:

Helt upptagna med att skydda våra egna styrkor har vi opererat på ett sätt som distanserat oss – fysiskt och psykologiskt – från folket vi försöker skydda. Dessutom riskerar vi strategisk förlust genom att sträva efter taktiska vinster som vållar civila dödsoffer eller onödiga oavsiktliga förluster. Rebellerna kan inte besegra oss militärt; men vi kan besegra oss själva.

Natobefälhavarens slutsats är dock att han kräver ytterligare minst 40000 soldater från USA. Det är en avgörande fråga, eftersom ytterligare trupp sänder signalen att Afghanistan främst är en militär kampanj, vilket ytterligare kommer att minska regeringens och det internationella samfundets legitimitet hos det afghanska folket. Det vore befängt att tro att mer utländsk militär kan lösa förtroendekrisen. Om inte det politiska förtroendet återupprättas och afghanska folket får konkret stöd för civil återuppbyggnad är utländska truppförstärkningar kontraproduktiva.

Natos strategival borde ha konsekvenser även för Sverige som bidrar med trupp i Afghanistan. De väpnade attackerna i norra Afghanistan ökar. Under de senaste månaderna har svensk trupp varit indragna i flera väpnade incidenter. Säkerheten i regionen är sämre idag än innan svensk trupp kom dit.

Att soldater som tar stora risker kräver stöd och respekt är självklart. Men det får inte innebära att vi inte vågar diskutera resultatet av olika sätt att stödja Afghanistans återuppbyggnad.

Att sända soldater på uppdrag som inte leder till resultat är inte bara slöseri med resurser utan också brist på respekt för de stora risker de utsätter sig för. Afghanistan behöver utländskt militärt stöd för att inte störtas i inbördeskrig, men våldsprovocerande utländska trupper kan göra mer skada än nytta. Obamas vägval borde därför också diskuteras när Sveriges riksdag i höst tar beslut om den framtida insatsen i Afghanistan.

Svensk fredsfrämjande trupp kan fortsatt spela en viktig roll i att stärka den afghanska armén och polisen och därmed bidra till stabilitet. Men det är diplomatisk dialog, politiskt kravställande och resultatorienterat utvecklingssamarbete som kan vända utvecklingen.

Idag saknas pengar för att bygga ut hälsovården i ett land med världens högsta mödradödlighet. Det saknas resurser för att utbilda lärarinnor i ett land där bara var tionde kvinna kan läsa. Det saknas pengar för vägar och bevattningssystem i ett land där arbetslösheten på landsbygden är 50 procent.

Afghanistan behöver en humanitär offensiv. Innan en ny strategi som tydligt sätter diplomatin och den civila återuppbyggnaden i förarsätet har antagits bör inga ytterligare truppförstärkningar ske.

TORBJÖRN PETTERSSON

generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén